Det påminner ju om Web 2.0 och är en spin-off på det. Filosofin bakom uttrycket är återföring: information UT till kunden, men också information IN från kunden.

De tjänster som ges uppdateras och utvärderas ständigt för att möta kundens aktuella behov. Användaren blir delaktig i arbetet, en allmän trend hos digitala produktprocesser.
Den envägskommunikation som i århundraden präglat det traditionella biblioteket är alltså på väg ut.

Hård konkurrens
Enligt Paul Miller på Talis, ett brittiskt biblioteksföretag, lever Library 2.0 ”i ett brett landskap av fria och avgiftsbelagda informationstjänster”. Konkurrensen från de stora sökmotorerna Google, Amazon etcetera är hård, de vill få oss att tro att allt kan upptäckas på nätet.

Här måste biblioteken profilera sig genom ”innovativ interaktion med andra webbapplikationer och tjänster”.
Vilket också betyder att biblioteken agerar på nätet, spränger sina väggar. (Varför finns det till exempel ingen global bibliotekskatalog?)

Bibliotekens webbplatser bör konstrueras så att besökarna på egen hand kan söka och utnyttja deras elektroniska resurser. Det är en bit dit.

En enkät av Else Nygren vid Uppsala universitet visar att besökare av svenska bibliotekssajter har problem med oklara rubriker, sajterna är inte alltid anpassade för funktionshindrade, eller så ges det för dålig upplysning om till exempel tidskriftsdatabaser och deras funktionssätt.

Svårt sålla informationen
I Sverige är kommunbiblioteket gärna inbakat i kommunens webbplats, vilket gör svårt för kunden att särskilja vilken information som gäller kommunen och vilken som gäller biblioteket.

– It och digitalisering skapar tyvärr också nya klyftor i samhället. Där har vi en viktig demokratisk roll att fylla genom att bekämpa dessa med användarundervisning och utveckling av mjukvaror och gränssnitt, framhåller Johannes Rudberg.
På nästa veckas kultursida tar jag upp utåtriktade tjänster som Fråga biblioteket, projekt för ungdomar som Demoteket och vad en ”semantisk webb” skulle kunna göra.