Sällan har jag sett något pinsammare än när folkpartisten Johan Ingerö, trotsig som en femåring, stod i tv och försvarade sin ryktesspridning om Lars Danielsson.

Han hade hört ryktena om Danielssons kärleksaffär av journalister, sa han, och eftersom journalisterna inte publicerade ryktena så gjorde han det.

Det var inte hans sak att kontrollera ifall ryktena var sanna, det borde journalisterna ha gjort.

Expressens chefredaktör Otto Sjöberg kunde ha sagt samma sak, men visste bättre.

Johan Ingerös framträdande skulle kunna bli dödsstöten för fantasierna om att bloggarna – bloggosfären – ska bli ett alternativ till etablerade massmedier.

Skulle kunna bli.

För samma dag beslöt JK att åtala ett etablerat medium. Otto Sjöberg riskerar fängelse för förtal av Mikael Persbrandt.

Faktakollen när det gällde Expressens onyhet om Persbrandts intagning på alkoholisthem var sämre än Johan Ingerös faktakoll grundad på principen att ingen faktakoll är också faktakoll, men å andra sidan var Sjöbergs ursäkt bättre.
Sjöberg har åtminstone bett om ursäkt.

Men ursäkt hjälper inte, säger justitiekanslern. Tryckt är tryckt.

Trots Otto Sjöberg har jag större hopp om den etablerade pressen och yrkesjournalister än om bloggarna.

Det fanns en anledning till att de journalister som Johan Ingerö pratade med inte publicerade ryktena om Lars Danielsson.

Antingen att de inte hade fått ryktena bekräftade, eller också att de inte ens hade försökt.

Då ska man inte skriva något. Enkelt.

Att journalister inte skriver om något är inte, som Johan Ingerö tror, bevis för att det som de inte skriver om är sant.

Jag anar en vardaglig konspirationsteori.

Bland icke-journalister finns det ibland en vidskeplig tro att journalister – alla journalister – sitter inne med viktiga hemligheter. Journalister antas veta vem som ligger med vem, vem som är knarkare, vem som är homosexuell, vem som tas in på psyket för elchocksbehandling. Det är nys.

Den tid är förbi då prins Bertil kunde vara sambo med Lilian i decennier utan att tidningarna skrev ett ord. Prins Bertil hade bett tidningarna att hålla tyst om Lilian, och tidningarna höll tyst. Det var då. Idag skulle Lilian hamna på förstasidan efter första bilturen.

Men visst, det finns journalister som sitter på hemligheter. Det finns också icke-journalister som sitter på hemligheter.
Journalister är gifta, har vänner och släktingar, och tillhör de rätt kretsar får de veta saker som de inte vill sprida vidare. Även om de kanske borde. Det är samma hemligheter som icke-journalister i samma kretsar sitter på.

Men det finns inget journalistiskt frimureri som ruvar på mörka hemligheter.

Bland journalister sprids skvaller, rykten och skitprat, ibland baserat på illvilja, ibland på dumhet, ibland på behovet av en säkerhetsventil, men de flesta journalister kan skilja mellan rykten och nyheter.

Nästan allt som står i tidningarna är sant – i någon bemärkelse – och jag tror inte ett ögonblick att Expressen ljög medvetet.

Expressen valde att bryta mot den gamla regeln: kolla inte storyn, då spricker den.

Jag tror inte heller att Johan Ingerö ljög medvetet.

Men det faktum att det är sant att det går rykten om Lars Danielsson betyder inte att ryktena om Lars Danielsson är sanna.

Jag tror alltså inte på bloggar som alternativ till etablerade massmedier. Skälet borde vara uppenbart. Om bloggarna ska bli ett alternativ måste de bli etablerade, och när de blir etablerade är de inte alternativ. Meet the new boss, same as the old boss, som det står i sången.

Men inte bara det. Jag blir mer och mer besviken på internet.

I förra veckan skrev EvaEmma Andersson sin sista krönika i Aftonbladet under rubriken: Jag är astrött på er, gnälliga läsare.

Hon har fått nog.

Hon citerar det ena oförskämda skällebrevet efter det andra. Alla verkar vara skrivna av sysslolösa anonyma högerkverulanter med Tourettes syndrom.

De skickar inte bara e-post, de ringer också. Mitt i natten. EvaEmma har fått nog. ”Det här är min sista kolumn i Aftonbladet”, skriver hon.

Någon annan får tömma spytunnan.

Förr var det läsarna som föraktade journalister. Nu, när journalisterna kan se vad läsarna skriver, börjar det bli omvänt.