Proteinveckning är en så komplicerad process att det har fått för övrigt sansade personer att tro på ”intelligent design”.
Nu har en kontroversiell superdator, marknadsförd som kvantdator, simulerat hur det går till.
Proteinveckning innebär att en proteinmolekyl rullar ihop sig ungefär som en rulle taggtråd.
Det är i den formen som proteinmolekylerna bygger upp våra kroppar. Och de kan inte rulla ihop sig hur som helst.
Molekylernas yttersta atomer är deras gränssnitt mot yttervärlden. Om en proteinmolekyl rullar ihop sig fel fungerar den inte som den ska, och den kan ställa till skada. Degenerativa sjukdomar som Alzheimers har knutits till felaktig molekylveckning, men det är omtvistat vad som är orsak och vad som är verkan.
Den amerikanske vetenskapsmannen Cyrus Levinthal räknade på 1960-talet ut hur många sätt det finns för en proteinmolekyl att vecka ihop sig. Man talar sedan dess om Levinthals paradox.
Om man tänker sig att proteinmolekylen prövar alla tänkbara sätt att veckla ihop sig så skulle det ta lång tid att hitta rätt. Närmare bestämt längre tid än vad universum har existerat.
Men i själva verket går det blixtsnabbt.
För de flesta vetenskapsmän duger inte ”intelligent design” som förklaring. Biovetenskapen har ägnat decennier åt att hitta nyckeln till proteinveckningen.
Dags för datorn D-Wave One att göra entré.
D-Wave One marknadsförs som ”det första kommersiella kvantdatorsystemet på marknaden”. Prislapp: tio miljoner dollar.
De som följer den akademiska forskningen vet att forskarna fortfarande kämpar med att få kvantdatorerna att klara multiplikationstabellen.
Så här kommer ett kanadensiskt företag, D-Wave Systems, grundat av matematikern Geordie Rose och påstår sig ha ett fix och färdigt kvantdatorsystem.
Som nu framgångsrikt har lyckats med proteinveckningen.
När D-Wave Systems visade upp sitt första system 2007 fick de experterna emot sig.
Visserligen löste superdatorn komplicerade uppgifter, men var det verkligen en kvantdator? Eller var det en ”vanlig” superdator?
En kritiker, professor Scott Aaronson på MIT, har senare backat från att vara ”förste skeptiker” till ”skeptisk men välvillig”.
Andra kritiker, som professor Umesh Vazirani på Berkeley och Wim van Dam, professor vid Santa Barbara, säger att även om D-Wave One verkligen är en kvantdator så betyder det inte att den är bättre än en traditionell superdator.
Grundproblemet är att D-Wave inte avslöjar affärshemligheter. Har företaget löst ett problem i Nobelprisklass – utan att berätta? Företaget är också ovilligt att lämna ut prestandauppgifter om sina datorer.
Så vad har D-Wave gjort?
Den har räknat ut det mest ekonomiska sättet – det minst energikrävande sättet – att veckla ihop vissa typer av protein. Nu ska det sägas att även vanliga superdatorer kan lösa den uppgiften. Så detta är en demonstration.
– Blotta faktum att det alls gick är betydelsefullt, säger affärsutvecklingschefen Colin Williams till Nature.
- En kvantdator är uppbyggd av så kallade qubitar eller kvantbitar.
- Medan vanliga bitar är antingen ettor eller nollor så kan qubitar hålla två tillstånd samtidigt – åtminstone en bråkdel av en sekund – och det brukar kräva nedkylning till så nära absoluta nollpunkten som möjligt.
- Teoretiskt innebär det att vissa typer av problem kan lösas mycket snabbare än med vanliga datorer.
