Universitetens distanskurser är en paradox. Antalet antagna studenter till distanskurser ökade mellan 2008 och 2012 från 57 513 till 81 516, enligt Verket för högskoleservice, VHS. Antalet distansprogram har däeremot rasat från 438 till 413 och distanskurserna har decimerats från 4 208 till 3 728. Ingen vet varför.
Utifrån de distanskurser som jag själv har läst, från datalogi till mineralogi, har jag sett vilken styvmoderlig behandling distanskurserna ofta får. Många läroanstalter verkar inte ha intresse av att ge distanskurser eller att se till att tekniken fungerar.
Ta bara säkerheten. En sommar skulle jag fördjupa mina geologikunskaper med en distanskurs om jordbävningar vid Stockholms universitet. Mellan två tentor fick jag ett ampert mejl från universitets säkerhetsavdelning. Jag hade spammat andra studenter med ”något som ser ut att vara tentauppgifter”. Säkerhetsavdelningen ansåg att ”ett förtydligande vore nog på plats för de stackars studenter som försökt besvara mejlen genom att använda svarsfunktionen i sitt mejlprogram och aldrig kommer få fram svaren till dig”. Jag hade bara fyllt i ett webbformulär med tentafrågor, bifogat min e-postadress och tryckt på skicka-knappen. Jag svarade att avdelningen kanske bör se över sin egen säkerhet, men hörde inte av dem mer. Därefter har universitetet fått sina servrar spärrade av Hotmail, gång på gång.
Sedan finns distanslärare som inte orkar svara på mejl fast det ingår i deras jobb. Eller lärare som låter tentafrågorna utgå från deras egna intressen, utan koppling till kurslitteraturen. För mig är distansstudier en hobby, men för många andra är de blodigt allvar. En utbildning inför framtiden med dyra studielån som ska betalas av när studierna är klara. Kanske är det dags att ta distansstudierna på allvar. Eller låta VHS systerverk, Högskoleverket, granska distanskurserna, vilket mig veterligen aldrig har gjorts.
