Jag blev förbannad och stormade runt för att hitta den skyldige. Nätgurun erkände men förklarade att han bara gjorde en god gärning:
”Datorn stod ju bara där oanvänd. Det är slöseri med resurser. Så jag tänkte att du säkert ville hjälpa till att analysera radiosignaler från rymden för att hitta utomjordingar!”
Nog hade man varit med om tokiga tekniker men det här kändes over-the-top även på en isp.
Han förklarade idén bakom Seti@home som många sedan dess har stött på. Och jag insåg ju att det hela var briljant och revolutionerande:
Att dela upp ett fantastiskt resurskrävande analys- och beräkningsproblem i små bitar och låta datorer jorden runt använda sin lediga processorkraft till att delta i det kollektiva projektet.
I mitten av 2004 var Seti@home världens snabbaste superdator. Den var 75 procent snabbare än ledaren då, en fantastisk IBM-installation.
Egentligen var det bara ett program och den ekonomiska kostnaden var noll. Det rörde sig ju om kapacitet som annars skulle vara död.
Yochai Benkler, professor på Yale University, anser att vi här ser exempel på helt nya produktionsmodeller som håller på att radikalt förändra världen.
Visst, industrialismen har förklarats död en massa gånger.
Det finns många skrifter om det postindustriella samhället, informationssamhället och nätverkssamhället.
Men jag är övertygad om att Benklers nya bok blir en milstolpe. I purfärska The Wealth of Networks: How Social Production Transforms Market and Freedom visar han hur inneboende egenskaper i nätverk och information faktiskt leder till helt nya sätt att producera.
Han gör en trovärdig analys av teknik och ekonomiska drivkrafter och kallar allt det vi ser på nätet för ”social produktion”:
Allt från open source-programmering till Wikipedia och Flickr. Vi kommer att få se massor av aktivitet som inte förefaller ekonomiskt marknadsbaserad men som hotar existerande företag och strukturer.
Följande exempel från Yochai Benkler är instruktivt: Antag att man 1999 hade sagt att man ville utveckla ett nytt system för att distribuera musik och film.
Det ska kunna husera all musik och film som någonsin har producerats i digital form. Alla i hela världen ska kunna komma åt databasen och den ska vara åtkomlig för tiotals miljoner användare samtidigt.
Offerten hade sannolikt hamnat på hundratals miljoner dollar, driften skulle kräva hundratals ingenjörer.
För att organisera informationen skulle en stor stab av ”bibliotekarier” anställas.
Och det skulle ta fem kanske tio år att bygga.
Benkler drämmer sedan till med att detta världens mest avancerade lagringssystem byggdes på kort tid av ”några tonåringar och en del som var över 20” och att den finansiella investeringen var ”löjligt låg”.
Han talar förstås om Napster, Gnutella, Fasttrack, Edonkey, Bittorrent. Peer-to-peer-protokoll med klienter.
Det är folk som använder sin bandbredd och sina diskar och cpu:er.
Alla är förstås inte glada. Vi kommer att få se stora insatser från industrier som bygger sin framgång på ”proprietär” information, snarare än ”social produktion” att kräva lagar och regleringar från politikerna.
Benkler är något av en aktivist och ser helst att de avstår. Han tror att våra liv blir rikare då.
Förresten var jag väl kanske inte helt förvånad över att min dator letade efter utomjordingar.
Vår förste systemadministratör åstadkom en systemkrasch 1994 genom att – visade det sig – lagra animerade Betty Boop-filmer på en hårddisk, ”eftersom det är slöseri att ha tomma diskar”.
Oscar Swartz
är nätveteran, ekonom och skribent som även bloggar på swartz.typepad.com/texplorer
