Året var 1997 och jag fick ett samtal från polisen. Ett dataintrång hade ägt rum på några större företag, däribland ett som tillverkade vapen. Intrånget kunde spåras till mitt modem – ja, detta var på stenåldern. Polisen ville gärna komma hem till mig och inspektera och så snart vi avslutat samtalet stormade jag in på min förstföddes rum, där han satt barrikaderad bakom sin Amiga. Jag begrep givetvis att det var min nördige tonårsson som varit i farten och han svarade med en nonchalant axelryckning att han bara varit inne och kikat i korridorerna på några företag och myndigheter.
Genast satte vi i gång med att forsla bort hans hårddiskar, bildskärmar och annat datagods till den vänlige grannen. Jag hade läst om unga hackare i USA som fått stränga fängelsestraff.
En civilklädd snut ringde på och fick träffa en till synes förvirrad romanförfattarinna med en Powerbook i knät. Polisen var en godmodig karl som inte visste mer om datorer än vad jag gjorde, så han skakade på huvudet, skrev ett stort frågetecken i protokollet och sa att det antagligen hade blivit ett missförstånd. Vi kunde andas ut.
Femton år senare domineras nyhetsflödet av upphetsade rop om ”cyberattacker” mot myndigheter och företag utförda av en grupp som kallar sig Anonymous. Justitieministern får eld i röven och vill omedelbart skärpa lagstiftningen och öka övervakningen på internet.
Den som håller huvudet kallt kan snabbt konstatera att denna ”cyberterror” utförts av tonåringar som velat visa sitt missnöje över hur en eller annan av deras internetdarlings behandlats av samhällets stöttepelare. Det stora hotet mot samhällets infrastruktur visar sig enbart ha bestått i en överbelastning av företagens hemsidor. Kidsen har helt enkelt orsakat trafikstockning, men knappast något mer. Att det sen kostar pengar att städa upp efter oredan är en sak. Men vad som har hänt är i praktiken inte värre än när unga människor krossade skyltfönster under Reclaim the City-protesterna för ett antal år sen.
Detta är inte ett försvar av de busstreck som den senaste upplagan av Anonymous iscensatt (Anonymous är ingen enhetlig grupp). Man påverkar inte på ett positivt sätt genom sabotage, vare sig metoden är att panga rutor i city eller spränga mäktiga företags hemsidor. Det enda man åstadkommer är skärpt bevakning och hysteri.
Liksom i fallet med min äldste son, som med lätthet kunde bege sig in i storföretagens och myndigheternas digitala rum, tycks skyddet mot ddos-attacker vara förvånansvärt svagt. Är det inte det vi borde oroa oss mer för? Inte vill jag att uppgifterna på min bank, mitt försäkringsbolag eller min vårdcentral ska förvaras bakom olåsta dörrar, typ. Och inte heller vill jag att deras entréer ska kunna rasa samman som korthus.
Det bästa vore väl ändå om de viktiga samhällsfunktioner som Beatrice Ask påstår sig vilja skydda tar på sig ansvaret för att skydda sig själva, i stället för att genomföra en ökad kontroll av hela samhället. Ask och hennes rådgivare tycks famla i mörkret lika mycket som polisen gjorde hemma hos mig 1997.
Internet är inte aliens. Internet är vi – samhället. Finns det inte nån vettig jävel från Anonymous som kan hjälpa vår justitieminister att förstå det?