Det gäller att vara ”nere med kidsen”. För det är genom kidsen man skapar ”buzz” och boostar varumärket. Det ska vara skönt avslappnat och icke-business, typ.
Problemet är bara att det är lika ohippt som ordet hipp att försöka vara nere med kidsen. Kidsen vill nämligen inte att vi ska vara nere med dem. De vill ha sin grej ifred och de vill plocka russinen ur vår businesskaka. De vill ha proffsprylar och de vill inte bli skrivna på näsan. Många är dessutom allergiska mot det jag kallar grafitti marketing.
Många varumärkesstrateger i elektronikbranschen tycks ha lite svårt att förstå det här. Kidsen har förstås samma urvalskriterier som vi andra. Möjligen är de mindre ytliga och mer initierade kring specifikationerna.
För de har både tid och intresse av att hålla koll. Och de tjänar sällan 42 700 kronor i månaden, så de har inte råd att välja fel. Trots det försöker elektroniktillverkarna gång på gång skapa buzz genom att vara nere med kidsen. Det innebär inte sällan ”funkig” design eller att koppla produkterna till för tillfället kreddiga människor. Det är fullständigt patetiskt.
Jag var nyligen på ett stort event med en datortillverkare. De presenterade en armada datorer i en mängd olika utföranden och prisklasser. Datorernas kärnvärden stod hela tiden i skuggan av ”sociala bevis”. En tatuerad snubbe från en trendig amerikansk bilfirma (känd från tv) hade kallats in för att säga ”Wow, that’s awesome!” var femte minut under presentationerna och en designerbrutta (känd från tv) fick berätta hur bra datorerna var.
Ärligt talat: Tror de att kidsen går på det där? Alla under 25 år är inte torsk på graffiti eller breakdance. Vad vill man säga? Att produkten är så ocool att den måste presenteras av någon som betraktas som cool?