På sitt humoristiska och lekfulla sätt har den egensinnige brittiske regissören lyckats skapat en medryckande film om detta oefterhärmliga litterära mästerverk som många anser vara näst intill obegripligt.
Det är inte utan att filmen påminner om en modern hypertext, där den slingrar sig fram i sin icke-linjär berättarform.
I filmen kastas tittaren mellan tre olika tidsperioder. Två av dessa utspelas på 1700-talet då vi får följa Tristram Shandys födelse återberättad av hans vuxna jag. Den tredje utspelas i nutid och kretsar kring inspelningen av den film vi är i färd med att bevittna.

De tre tidsavsnitten hålls inte isär utan flätas ständigt samman. Liksom i boken avslutas scenerna sällan, kasten är tvära, och plötsligt befinner betraktaren sig i en annan tid och i annan berättelse.

Men hur nytt är egentligen hypertext som fenomen?
Litteraturhistorien innehåller många exempel på verk som uppvisar inslag, som vi på senare tid kommit att förknippa med den elektroniska hypertexten.
En ofta citerad föregångare är just Sternes nu bioaktuella roman. Författaren bryter här mycket medvetet mot den traditionella berättarformen. Läsarens ordningssinne och associationsförmåga ställs på stora prov, då texten ständigt skiftar fram och tillbaka mellan olika tids- och berättarperspektiv.

De excentriska infallen är oräkneliga och huvudberättelsen avbryts ständigt av bihistorier och utvikningar.
En boksida lämnas tom därför att författarens fantasi inte sägs räcka till och han ser sig tvungen att söka hjälp hos den mer fantasifulla läsaren. För att beskriva ett dödsfall och den sorg som åtföljer det, fylls sidan med trycksvärta i stället för text. Bilden av ett kors får ange när en person gör korstecken et cetera.

Sterne använder dessa stilistiska medel för att på ett lekfullt sätt bryta upp 1700-talsromanens linjära och konventionsstyrda berättarkonst. Delvis syftar den komplicerade kompositionstekniken till att dra in läsaren och tittaren i verket och öka delaktigheten. Men hur väl tekniken fungerar beror till stor del på mediet.

I den tryckta formen är författarens verktyg enbart text och bild. Hur icke-linjär boken än vill vara börjar den på sidan ett och avslutas på sista sidan.

Filmen har tillgång till andra uttrycksmedel i form av rörliga bilder och ljudeffekter. Dessa ger också en annan typ av stimulans till tittaren. Men även här finns en tydlig begränsning. Eftersom filmen spelas upp i realtid tvingas berättelsen, alla sina utvikningar och tidssprång till trots, in i en linjär tvångströja.

Trots att spelfilm i dag görs med digital teknik är det filmiska berättandet alltjämt anpassat till det gamla analoga formatet. Filmen har en början och ett slut och handlingen följer en tydligt utsnitslad bana.

Men den digitala världen erbjuder så mycket större möjligheter. Hur skulle Sterne själv ha valt att överföra sin bok till film eller ett visuellt medium om han haft möjligheten? Vem vet, kanske skulle han ha skapat en virtuell miljö, en blandning av hypertext och multimedia, där varje tittare, eller användare, kunde navigera fritt och konstruera sin egen historia. Men skulle han ha nöjt sig med det?
Tristram Shandy, hans liv och meningar är långt ifrån det enda exemplet på ”förelektronisk” hypertextlitteratur.
I en kommande artikel ska jag presentera ytterligare verk ur litteraturhistorien.

Fakta

- Filmen www.tristramshandy
movie.com/
- Boken Laurence Sterne, Välborne Herr Tristram Shandy: hans liv och meningar (The Life and Opinions of Tristram Shandy).
R&S 1980.