Men redan på 1500-talet uttryckte Michel de Montaigne sina filosofiska tankar i en ny, icke-linjär litterär genre, essän. Montaigne skrev på sina Essayer fram till sin död, och i detta eviga work-in-progress flätade han samman ett stort antal kortare och längre filosofiska fragment till ett nätverk fullt av intrikata korsreferenser.

I 1900-talets början bröt den irländske författaren James Joyce med den traditionella berättarformen i romanen Ulysses. Med sin experimentella och multilinjära metod, där bihistorer, levnadsöden och människors inre tankeflöden fläts samma med huvudhistoren, närmade han sig det tänkesätt som kan sägas ligga till grund för hypertexten.

Andra 1900-talsromaner som kan betraktas som föregångare till den elektroniska hypertexten är William Faulkners Stormen och vreden, Julio Cortázars Hoppa hage och Georges Perecs Livet en bruksanvisning.

I romansviten Alexandriakvarteten från sent 1950-tal utvecklar Lawrence Durrell en multidimensionell berättarform genom att låta ett och samma skeende återberättas ur fyra olika berättarperspektiv! För varje ny version kompliceras bilden i takt med att självbedrägerier och halvsanningar avslöjas. Metoden har sedan dess även prövats av deckarförfattaren Iain Pearce i Den fjärde sanningen.

Även inom den modernistiska poesin kan hypertextuella element spåras. Under 1900-talets första decennier laborerade den polsk-franske poeten Guillaume Apollinaire med multimediala former då han komponerade sina bilddikter.
I en dikt som handlar om hans hjärta bildar orden på boksidan formen av ett hjärta, i en annan dikt som skildrar ett regn faller de som regndroppar .

Den rumänske dadaistpoeten Tristan Tzaras försökte förvandla läsaren till poet genom att utmana honom eller henne att själv välja ett tidningsinslag, klippa ut orden och lägga dem i en påse. Efter att påsen skakats om plockar man upp orden och placerar dem framför sig i den slumpvisa ordning de visar sig. ”Dikten kommer att likna dig”, skriver Tzara. ”Och här har vi dig nu, en djup originell diktare…”

Filosofen Jacques Derrida kan också sägas höra till hypertextens föregångare.

Redan på 1960-talet skrev han om den linjära textens död och förutspådde det icke-linjära skrivandets renässans.
Här begagnar han sig också av begrepp som länk, webb och nätverk, som i dag kommit att bli välbekanta i digitala sammanhang.

Hans märkliga verk Glas består av två texter som löper över sidorna i parallellställda kolumner, i den ena diskuterar han den tyske filosofen Hegel, i den andra den franske författaren Jean Genet.

Texterna
sneglar på varandra, reagerar på det som sägs i den andra kolumnen och kommenterar varandra, ibland öppet, ibland mer subtilt.

Människan har i alla tider haft behov att befria sig från accepterade normer och konventioner.
Experimenterandet och leken med de litterära och konstnärliga formerna, som föregick den digitala revolutionen, var ett exempel på detta. Man talade radikalt om bokens död, utmanade det icke-linjära tänkandets dominans och laborerade med nätverksliknande berättarstrukturer.

I dag ger den digitala tekniken möjlighet till ett friare och mer gränslöst skapande.

Dåtidens obegränsade möjligheter är dagens accepterade normer. Följaktligen finns det nu knappast längre några konventioner att bryta mot.

Men detta är nog inte bara en välsignelse. För då konsten saknar något att revoltera mot tycks den förlora mycket av sin livskraft. Kanske är detta också en förklaring till att så få av dagens författare hänger sig åt det gränslösa hypertextuella skrivande som deras modernistiska föregångare förefaller ha drömt om.

I den avslutande delen av denna artikelserie kommer jag att diskutera den litterära hypertextens ställning i dag och dess utsikter inför framtiden.