Du vet det. Jag vet det. Alla vet det. Internet är inte ”på riktigt”.
Det som sker där är lika ytligt som oöverskådligt och man kan egentligen inte fästa någon som helst vikt vid någonting. Fakta, åsikter, bilder, filmer, omdömen – allt kan vara manipulerat och tillrättalagt.
”I love my life”-statusar på Facebook, stulna intellektuella oneliners på Twitter, kontrastknappsdopade bilder på Instagram, uppenbart fabricerade omdömen om hotell och restauranger, lögner och sanningar om folk på skvallersajter, oklara gränser mellan fakta, fiktion och marknadsföring.
Problemet är ibland anonymiteten: Avsändare okänd. Dold agenda.
Problemet är ibland godtyckligheten: ”Jag berättar bara om sådant som är bra-”
Problemet är stundtals aktualiteten: Allt som beskrivs som nu är för alltid ett nu. Allt som sagts är för evigt en sanning.
Problemet är rätt ofta sökordsoptimering: Du tror att du forskar när du i själva verket tittar på annonser.
Eller, problem och problem. Det vore egentligen inget problem om vi inte förlitade oss på internet i så hög grad. För det gör vi. Jag gör det, i alla fall.
Jag tror jag är smart när jag läser omdömen om saker och ting skrivna av avsändare jag inte vet någonting om på recensionssajter jag vet ännu mindre om. Jag baserar min uppfattning om människor, företeelser och allsköns bråte på anonymt skvaller. Inte i min yrkesroll, men däremot på min fritid. Då är slussportarna vidöppna. Jag köper allt. För det är enklast så. Och jag gör det mot bättre vetande. Frivilligt. Jag gillar tydligen att lura mig själv, någonstans.