Resenärer i rymden ska få sällskap av en robot, som utvecklas av japanska forskare. Den 85 centimeter höga roboten lystrar till namnet Kibo. Den ska tränas att känna igen astronauternas ansikten, den kan tala lite japanska och – i enlighet med den stereotypa bilden av japanska turister – den tar kort. När astronauterna återvänder till jorden efter ett halvår ska Kibo stanna kvar på rymdstationen och tweeta.

Man tycker nästan synd om roboten som blir lämnad ensam kvar i rymden.

Men, som roboten Marvin sa – de första tio miljonerna år är värst.

Japanerna tar robotforskning på allvar. För några år sedan sålde Sony en robothund som hette Aibo. Det var en leksak som visserligen sålde bra, men uträkningen var att se vad robottekniken håller för. Om en robot överlever att sättas i händerna på barn så klarar den både kosmisk strålning och äldreboenden. Ett mål är nämligen att utveckla robotar som kan anställas i vården. Japan har en åldrande befolkning och bristen på vårdpersonal kommer att bli större.

Liksom Kibo är den serietillverkade experimentroboten Nao, som bara säljs till forskningsinstitut, kortare än en meter. Barnstorleken gör robotarna gulliga och hanterbara. Robotar som ska användas för praktiska uppgifter bör vara i samma storlek som människor, berättar Fredrik Heintz, som är robotforskare på Linköpings universitet och ordförande i Svenska AI-sällskapet. Han berättar om den senaste omöjliga utmaningen från Darpa, amerikanska försvarets forskningsinstitut:

– I nya Darpa Grand Challenge ska en robot kunna hitta en bil, köra den till en katastrofplats, ta ett verktyg och lösa en uppgift, som att dra åt en ventil.

Tänk Fukushima så har du ett tänkbart scenario.

Darpas tidigare Grand Challenges har gett oss de förarlösa bilarna. Förarlösa bilar är redan lagliga i Nevada, Florida och Kalifornien.

Om en robot också ska kunna sätta sig bakom ratten och köra bil är det enklast om den är lika stor som en människa. Ska den hantera en skiftnyckel bör den ha händer och fingrar.

– Det är enklare att anpassa roboten till mänskliga förhållanden än att bygga särskild utrustning för robotar, kommenterar Fredrik Heintz.

Samtidigt kan robotar göras enormt starka, vilket gör att de passar bra i vården med alla tunga lyft.

Risken är förstås att robotens starka nypor klämmer sönder människorna, men bland annat professor Danica Kragic på KTH har kommit långt när det gäller att förse robotar med fingertoppskänsla. Hon har lärt robotarmar att hålla en kopp utan att klämma sönder den eller spilla.

Allt det här är för forskningsinstitut och företag. Men om du vill ha en robot i julklapp – och inte nöjer dig med en självgående dammsugare?

– Jag tror att vi just nu står inför en revolution som liknar persondatorrevolutionen. Enkla robotar är nu blivit så billiga att vem som helst kan köpa dem, men precis som de första persondatorerna kan man i stort sett inte ha dem mer än som hobbyprojekt, säger Christian Balkenius, robotforskare och professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.

Han tror inte på C3PO-liknande robotar som klarar det mesta:

– Det är lätt att drömma om robotbutlern som tar hand om allt man inte vill göra själv, men på vägen dit behövs det enklare uppgifter där roboten blir tillräckligt nyttig för att bli en konsumentprodukt och driva utvecklingen vidare.

– Precis som för persondatorerna behövs en ”killer application” som Visicalc för att robotar ska slå igenom på allvar, säger han.

– Om jag skulle gissa tror jag att vägen till användbara hemrobotar går via hobbyrobotarna. Robotentusiaster kommer efter hand att hitta praktiska användningar för sina robotar.

Fakta

Robotar för hobbybruk finns att köpa från tiotusen kronor och uppåt, till exempel Bioloid från koreanska Robotis och Darwin OP från Romela. I blygsammare skala finns Lego Mindstorms.

Självgående dammsugare och gräsklippare är också robotar. De följer enkla regler: om de stöter på ett hinder så väljer de en annan riktning. Till sist har de ändå täckt hela ytan. Billigast på marknaden är Robomop för 349 kronor, en självgående golvtorkare.

Professor Christian Balkenius nämner gräsklipparroboten som exempel på hur lång tid det tar att få robotteknik att fungera: ”Tekniken fanns på 1980-talet, först nu finns den som fungerande produkt.