Det sägs att 3d-skrivarna i dag är där persondatorerna var 1980. Då fanns det entusiastiska användare, men vad skulle man ha de där leksakerna till?

En enkel 3d-skrivare kan du i dag köpa för lite över tiotusen kronor. En sådan skriver ut tredimensionella plastsaker med fina detaljer och god finish. Användaren måste ha tålamod, för en decimeterhög byst av, säg Yoda, tar tolv timmar att skriva ut. Men entusiaster har tålamod.

Skrivaren bygger upp saken med lager efter lager av plast. Varje skikt är bråkdelen av en millimeter. Precisionen kan bli hög, om man så önskar, men det tar den tid det tar.

Industrin har haft tekniken längre, givetvis med snabbare – och dyrare – utrustning. Där kallas det för rapid prototyping eller friformsframställning. Om man bara behöver ett enda, eller några enstaka, exemplar är det billigare att använda 3d-skrivare än att tillverka saken med traditionella verktyg.

Jämför med att skriva ut ett dokument med laserskrivare och att trycka det på tryckeri.

För 1980 års hemdatorentusiaster var internet inget alternativ, men 3d-skrivarentusiasterna utbyter redan ritningar över nätet. 3d-skrivartillverkaren Makerbot startade ritningsdelningssajten Thingiverse, men när de vägrade publicera 3d-ritningar till skjutvapen startades Defcad, ”the island of misfit objects”. Defcad lovar att aldrig ta bort en 3d-ritning, vad som än händer och beskrivs som 3d-skrivarnas svar på Pirate Bay.

Skjutvapen är alltså något som man kan tillverka hemma i källaren med hjälp av 3d-ritningar från nätet. Det startade som en publicitetsmanöver av amerikanska vapenentusiaster. Köp en 3d-skrivare så kan du kringgå restriktioner för inköp av skjutvapen. Hur pass säkra dessa vapen är kan man undra, men mannen bakom ritningarna säger att de klarar 300 skott.

Olika typer av plast i tunna skikt är det vanligaste materialet för 3d-utskrifter. Plasten kläms ut ur ett rörligt munstycke som tandkrämen ur en tub, fast strängen är bråkdelen av en millimeter tjock.

Det finns fler typer av 3d-skrivare.

En del använder tunna skikt av papp eller fibermaterial.

En typ låter objektet växa fram i ett kar av flytande plast. En rörlig laserstråle härdar den plast som ska bli föremålet, resten rinner undan.

Det finns också 3d-skrivare som fräser bort material eller bränner bort det med laser.

Praktiska tillämpningar är lätta att tänka sig när 3d-skrivare börjar bli vanliga.

Bilverkstaden behöver inte hålla ovanliga reservdelar i lager, utan skriver ut dem när de behövs. Behöver du speciella beslag till köket behöver du inte jaga runt bland järnhandlare, utan du skriver ut dem.

Barnens leksaker kanske växer fram i 3d-skrivaren.

Har du ingen egen 3d-skrivare finns det företag som skriver ut. I Nederländerna och Belgien kan man skicka 3d-ritningarna till butikskedjan Staples.

Förr gick man till porträttfotografen, snart går du kanske till 3d-fotografen och får en byst av ditt huvud tillverkat på några timmar. 3d-kameror, även kallade 3d-skannrar, finns, men än så länge kräver de (precis som de allra äldsta kamerorna) att man sitter blick stilla en stund. Och i Tokyo kan du få ditt ansikte skulpterat i choklad.

Om det verkar för lättsinnigt finns det mer seriösa användningsområden. Avancerade 3d-skrivare används för att förse människor som förlorat eller skadat delar av ansiktet med naturtrogna ansiktsproteser.