De ser inte särskilt märkvärdiga ut. Ett par sportigt formgivna glasögon bara, men med en videokamera och ett litet prisma fäst på ena skalmen. Google Glass kan filma och fota allt som hamnar i betraktarens blickfång. Via prismat projiceras grafisk stödinformation om det glasögonens ägare för tillfället iakttar, så kallad augmented reality.

I Googles egna reklamfilmer framställs glasögonen som en ny helfestlig pryl som den aktiva nutidsmänniskan har på sig för att i realtid dela upplevelsen av ett spektakulärt fallskärmshopp eller sitt träningpass med en kendomästare. Men Google har också gett uttryck för mer abstrakta, närmast filosofiska resonemang, om hur glasögonen ska föra tekniken närmare människan.

Trots att Google flera gånger demonstrerat glasögonen och sagt att de är på gång har de ännu inte dykt upp på butikshyllorna. Kanske beror det på att kamerans och prismats placering framför ena ögat ger glasögonbäraren ett otäckt robotliknande drag.

Men det är i så fall inte enda orsaken.

Det räcker att titta på den stora mängden artiklar om Google Glass för se att det också finns en krypande olustkänsla inför videoglasögonens tänkbara samhällseffekter. Mycket handlar naturligtvis om de uppenbara integritetsaspekterna. Barägare har redan nu innan glasögonen ens dykt upp marknaden gått ut och förbjudit dem för att folk ska få dricka ifred utan bli smygfilmade.

Man behöver kanske inte ha foliehatt för känna ett visst obehag inför möjliga framtidsscenarier där nästan alla går runt med ett Google-glasöga på hjässan och där ett ständigt videoflöde strömmas över till någon av sökjättens molnlagringstjänster. Ett så massivt klaustrofobiskt nät av övervakningskameror kunde inte ens George Orwell föreställa sig i framtidsdystopin 1984.

En mer vag orokänsla gäller hur Google Glass kan elda på den febriga dokumentationsiver som redan vuxit sig stark genom smartmobilerna. I en SR-dokumentär om narkotika nyligen stod ärrade poliser som levande frågetecken inför en – för dem – helt ny trend där ungdomar in i varje solkig detalj videodokumenterar sitt eget missbruk ända fram till den sista överdosen. Hur påverkar Googles glasögon den här typen av dokumentationsbeteenden?

Den sista frågan är hur Google Glass i en framtid kan påverka Google självt – och företagets tjänster.

Klart är att bolaget har en strävan att samla, sortera och kartlägga inbyggt i sitt DNA. När allt land på jorden är avfotograferat och kartlagt i olika Googletjänster fortsätter företaget bara ner i havsdjupen och till intilliggande planeter.

Hur skulle ett sådant företag hantera miljontals samtidiga videoströmmar från alla Googleglasögon? Givetvis kommer man på sikt att vilja samla in dem, sortera dem och också presentera all video i någon slags tjänst. Redan i sorteringsfasen kommer Google i så fall inte bara att få brottas med integritetsfrågor av enorma proportioner. De får också tillfälle att vidröra hisnande frågeställningar kring tid och rum.

I Google Earth och liknande kartläggningstjänster har företaget vant sig vid att sortera bilddata geografiskt, i en rumslig dimension. Det går knappast när man sitter med många miljoner videoströmmar, kanske från ett och samma cityområde. I det goda scenariet blir i stället tidsaxeln det givna instrumentet som sorterar och bringar ordning i videooceanerna.

I det onda scenariet blir individen själva sorteringskriteriet. Slå in ett namn och följ en människa från tusentals videovinklar från vaggan till graven.