I måndags gick Sverige i taket när Ekot basunerade ut att Spotify- och Tradedoubler-grundaren Martin Lorentzon, nyligen invald i skandaltyngda Teliasoneras styrelse, skatteplanerar genom att samla sina tillgångar i ett bolag på Cypern. Genomslaget för rapporteringen fick till och med regeringen att "kräva svar" av Lorentzon. (Det avkrävda svaret kom på Dagens Industris debattsida på onsdagen.)

Detta trots att valberedningen - ledd av näringsdepartementets representant - mycket väl kände till Cypernbolaget. Det stod i prospektet inför Tradedoublers försäljning 2005, och kunde dessutom hittas, som valberedningens ordförande Kristina Ekengren la fram det för TT, "med en enkel Googlesökning".

Att Martin Lorentzon äger sin andel i Spotify via sitt bolag på Cypern framgick redan när Computer Sweden 2009 granskade ägandet i den "svenska" musiksuccén. Det gör för övrigt den andre grundaren, vd:n och affischnamnet Daniel Ek, också. Och själva Spotify har förstås sitt moderbolag i Luxemburg, av skattetekniska skäl.

Inget av detta har hindrat att regeringen lyft upp Spotify som bevis på Sveriges innovationskraft, att Martin Lorentzon åkt på toppmöte i London med statsministern, eller att Daniel Ek hyllats som en svensk internationell superstjärna.

Poängen här är inte att dunka egen rygg för CS gamla scoop, utan att peka på aningslösheten - eller hyckleriet - hos regeringsföreträdare som verkar tagna på sängen när vi medier börjar trycka på. Det är nästan att föredra att det är ett utslag av hyckleri eftersom alternativet, okunnighet, vore värre. För det är så här det ser ut i många delar av näringslivet, på alla nivåer, i massor av länder. Inte minst sker det i it-branschen som varit något av pionjär på området.

Ta Apple till exempel. I samband med kvartalsrapporten i går meddelade vd Tim Cook att företaget nu ska ge tillbaka en stor del av den enorma pengahög på 145 miljarder dollar till aktieägarna. Detta genom att köpa tillbaka aktier för 100 miljarder dollar fram till 2015. Men, och nu kommer snurren, Apple ska låna pengar för att göra detta. 70 procent av Apples pengar ligger i utländska skatteparadis och det skulle innebära stora skatteutgifter för Tim Cook att flytta hem dem till USA. Att låna pengar är helt enkelt förmånligare.

Apples skatteplanering hör till de mer avancerade varianterna. Man tillämpar, så vitt är känt, en teknik kallad "double Irish with a Dutch Sandwich", vilket kortfattat innebär att all fakturering sker från Irland och skickas, ibland, via ett bolag i Holland innan de når kassavalvet i ett skatteparadis i exempelvis Karibien (se grafik från New York Times här).

Irlands låga bolagsskatt, 12,5 procent, och speciella ägarregler öppnar för upplägget. Alla Appleprodukter som säljs i Sverige (till av CS uppskattat värde mellan 5 och 10 miljarder kronor per år) faktureras från Irland. Apples svenska bolag är bara ett "säljstödsbolag" och betalar i sammanhanget smulor i skatt, 52 miljoner kronor 2012.

Apple är inte ensamma. Facebook och Google gör likadant, även de med Irland som bas.

Computer Sweden har pratat med skatteexperter både inom näringslivet och på Skatteverket och det är tydligt att det varken finns resurser eller kunskaper att göra något åt karusellen - som, nota bene, är helt laglig. Frågan ligger alltså på lagstiftarens bord, men knappast någon ledande politiker vill rucka på systemet och riskera företagsflykt, förlorade arbetstillfällen och investeringar.

Av svensk tradition finns det ett intimt förhållande mellan skatt och moral, vilket gör indignationen hos folk och medier extra stark när en "affär" som Martin Lorentzons Cypernbolag slås upp. Det är på ett sätt nyttigt, för det får förhoppningsvis både skattevänner och skattehatare att fundera över hur systemet är utformat och vilka som vinner på det.

Ryggradsreaktioner, till och med från högsta ort, om ansvarsutkrävning av en enskild entreprenör är däremot mindre fruktbart. Det må vara häftigt att betala skatt, men vindflöjelpopulism är bara fånigt.