STORDATORERAN.

Central styrning

Trist för användarna

Stordatorerna regerade på 1970-talet, hade en stark ställning på 1980-talet och är fortfarande en maktfaktor, om än i förminskad grad.

Det enskilt mest utmärkande draget för stordatorerna är att de representerar centraliserad it. En användare kan inte starta ett program hur som helst, utan får hålla tillgodo med de program som administratörer gör tillgängliga. Användare kan inte heller installera program och i praktiken är det svårt att påverka vilka program som driftansvariga gör tillgängliga. Det blir helt enkelt en trög byråkratisk process som lider av bristande flexibilitet.

Låg interaktivitet
Strikt schema för programmen

Användare kan visserligen ha tillgång till bestämda formulär för att söka, mata in, ändra och ta bort information, men mycket mer interaktivitet för användaren än så finns inte i en traditionell stordatormiljö. Det är inte bara möjligheterna att bearbeta data som är begränsade, utan även ofta möjligheterna att exportera information för vidare bearbetning på egen hand.

I dag läggs ibland sådan funktionalitet till, till vissa stordatorprogram, men på 1980-talet var det ingen prioriterad fråga.

Ordning och reda
Som en raketuppskjutning

Driften på stordatorer kännetecknas för det mesta av strikta körscheman för batchprogram (satsvis bearbetning – det vill säga att en serie operationer som uppdateringar av en databas – utförs som en enhet). Batchprogrammen bygger ofta vidare på varandras utdata, vilket gör att de måste köras enligt en bestämd ordningsföljd, på bestämda tidpunkter.

Körschemat styrs ofta även av användaraktiviteter, till exempel att transaktioner bearbetas vid affärsdagens slut.

Inte så snyggt
Oinspirerande bildskärmar

Det i dag självklara grafiska användargränssnittet fanns knappt på pc under 1980-talet och definitivt inte på de terminaler som stordatoranvändare arbetade med.

I dag finns det teknik för att koppla grafiska program till stordatorprogram, men i vissa lägen handlar det inte om mer än att variera färger och typsnitt i formulären. Uttrycket ”måla läppstift på lik” är rätt talande för att beskriva slutresultatet i många fall.

Ett språk för att sämja dem
Cobol dominerade stort

Det dominerande programmeringsspråket under stordatoreran var Cobol och det håller fortfarande ställningarna på dagens stordatorer. Otaliga system för administrativa ändamål har skrivits med Cobol och de snurrar fortfarande runt om i världen. Det skrivs dessutom en hel del ny Cobolkod.

Problemet är att Cobol inte prioriteras i utbildningsvärlden och att det inte anses så roligt att arbeta med. De Cobolkunniga håller helt enkelt på att gå i pension. Det finns lösningar för att flytta Cobolkod till moderna servermiljöer, men i många fall är konvertering till ett annat språk den bästa strategin.

De alternativa språken
Även Fortran, PL/I och RPG

Förutom Cobol användes flera andra språk under stordatoreran. Fortran användes flitigt för beräkningar och i vetenskapliga sammanhang.

PL/I, som kom från IBM, var tänkt att vara ett generellt språk.

RPG, som ofta användes på IBMs minidatorer, var avsett för administrativa tillämpningar.

Ett tag under 1980-talet såg Ada, som skapades på uppdrag av det amerikanska försvarsdepartementet, ut att skörda lagrar, men dess popularitet avtog.

Värda att nämna är även mer udda språk som APL, Lisp och Prolog. De rönte mycket intresse under 1980-talet, men ses mer som nischlösningar i dag.

IBM satte agendan
Styrde utvecklingen av stordatorer

IBM dominerade totalt på stordatormarknaden, även om konkurrenter som Amdahl, Fujitsu, samt Burroughs och Sperry (som slogs ihop till Unisys) hade små marknadsandelar. I dag är IBMs dominans på stordatorer ännu större. Hotet mot IBM var främst andra typer av datorer. Först så kallade minidatorer, som ur ett historiskt perspektiv kan beskrivas som små stordatorer, sedan Unixservrar och pc-baserade servrar.

Talesättet ”ingen har fått sparken för att ha handlat från X”, tog form med IBM som värde för X, även om det i dag oftare används om till exempel Microsoft.

Digital utmanade
Lägre priser och lite mer interaktivitet

Fördelarna med minidatorer var att de var billigare, enklare att hantera och mer lättillgängliga för användarna. Kort sagt, mer flexibla. Det rådde inte samma stelbenthet kring användningen av dem som för stordatorerna. De passade bra i många sammanhang, till exempel för mer forskningsrelaterade ändamål.

Den klarast lysande stjärnan på minidatormarknaden var Digital Equipment Corporation, DEC, men det fanns flera aktörer, som Data General och Wang. Minidatorerna var även populära inom utbildningsväsendet, vilket gjorde att det kom ut många nyutexaminerade med kunskaper om dem.

Alternativet från IBM
Mindre datorer för mindre företag

Även IBM insåg att minidatormarknaden inte bara handlade om att konkurrera med stordatorer, utan att det fanns gott om unika försäljningstillfällen. Därför lanserades System/3 1969, men det var med efterföljaren System/34 som lanserades 1977 som det tog ordentlig fart. Även modellerna System/32, System/36 och System/38 fanns.

Så småningom skedde en lång följd av namnbyten för efterkommande modeller: AS/400, Eserver Iseries och System I. I dag ligger Power Systems närmast i IBMs sortiment.

Sun skrev nya regler
Ett till steg mot personlig produktivitet

När Apple II och pc:n blev populära i början av 1980-talet ville fler ha verktyg för personlig produktivitet. Problemet var att de tidiga persondatorerna inte var särskilt kraftfulla, speciellt inte för tekniska tillämpningar. Det insåg grundarna av Sun Microsystems, vilket 1982 ledde till företagets Unixbaserade arbetsstationer. De kan i dag beskrivas som kraftfulla, och dyra, persondatorer som ofta användes av ingenjörer.

Det var inte ovanligt att företag som använde minidatorer från Digital också använde arbetsstationer från Sun, varvid ett ekosystem som konkurrerade med IBMs hade skapats. Även IBM försökte hänga på arbetsstationståget med RT som lanserades 1986.

Före relationsdatabasen
Data lagrades i hierarkier

Fortfarande i mitten av 1980-talet såg många snett på dagens dominerande relationsdatabas. ”Det är en grej för akademiker” och ”prestanda räcker inte” var bara några av de negativa omdömena.

Den förhärskande databasmodellen på stordatorer var den hierarkiska, till exempel i IMS från IBM. IMS var inte ”bara” en databas, utan hade även funktioner för transaktionshantering. Den hierarkiska modellen kan beskrivas som en begränsad relationsmodell. Kort sagt, mindre flexibel och genomtänkt än relationsmodellen.

Fakta

  • Det är oerhört svårt att jämföra prestanda för datorer från olika tidsåldrar. För att få en uppfattning om utvecklingen kan det nämnas att IBMs stordator System/370 bjöd på en processorkapacitet på 1 mips 1972 enligt Wikipedia.
  • Gartner klassar 1991 flera stordatorer i området 200–300 mips.
  • I Wikipedias beskrivning finns en uppgift om en Armbaserad processor från Qualcomm, avsedd för mobiler och surfplattor, som 2011 klarar 9 900 mips.
  • Däremellan kan nämnas att Wikipedia anger 2,66 mips för Intels andra generations-pc-processor 80286 från 1982.
  • Det här ger ingen direkt jämförelse av praktiska prestanda, eftersom det finns oerhört många fler aspekter kring prestanda än bara processorn. Det visar ändå vilken utveckling som skett och, framför allt, att de som designade stordatorer under 1970- och 1980-talet fick ut mycket funktionalitet av lite processorprestanda.
  • Räknat i ren processorprestanda kan det hävdas att en smartmobil som Iphone i dag bjuder på bättre prestanda än en stordator för 30 år sedan.