”Rätta virket för att flyga Jas? Inte jag.”

Flera av mina vänner blev gröna av avundsjuka när jag berättade att jag skulle pröva Jas Gripen-simulatorn.

Själv hade jag inte ens kört Flight simulator. Det hade kanske hjälpt.

Då hade jag inte drunknat två gånger på mindre än en timme.

Och ändå är det lätt att flyga Jas Gripen. Den flyger sig själv, i varje fall så länge man ska från punkt A till punkt B. Man kan läsa tidningen medan man flyger, om man klarar av att veckla ut en tidning i cockpiten. Man får bara hoppas att man inte blir beskjuten av fienden.

Att flyga i den stora simulatorn var en upplevelse. Jag var omgiven på alla sidor av en projicerad glob föreställande omvärlden. Gjorde jag en dykning eller en sväng så följde omvärlden med.

Det kändes som om det var jag som dök eller svängde, inte den projicerade omvärlden.

Ni som har varit på biografen Cosmonova på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm känner igen effekten. Men här är det inte film, utan naturtrogen datorsimulering i realtid.

Riktiga piloter kanske saknar känslan av G-krafter som pressar ner blodet i fötterna.

Hela Sverige är inlagt i det simulerade stridsflygets karta. Norrköping ser i detalj ut som Norrköping – staden har flygfotograferats och försetts med konstgjorda 3d-effekter. Andra delar av landet ser mer ut som ett modelljärnvägslandskap.

Jas Gripen flyger sig själv, som sagt. Det är när jag griper in som ingenting flyger sig själv.

Först flög jag upp till Stockholm för att se mitt hus från den virtuella skyn, men jag flög lite för långt – det går fort i stridsplan – gjorde en för tvär sväng och slutade i den virtuella Mälaren utanför Estbröte.

Tur att min sambo inte tittade ut och såg kraschen.

Men det botades med en ombootning.

Senare slog jag mig ned vid ned vid en skrivbordssimulator, en enklare variant med stor platt bildskärm. Det räckte för att jag skulle fortsätta att leka pilot. Men när jag ville ta en titt på fyrtornet på Hanö gjorde jag återigen en för tvär sväng och slutade i Hanöbukten.