Studentbostadskaoset är en evig följetong som startar vid sommarens slut, år från år. Stora delar av det kommande studieåret för nya studenter går åt till att leta bostad. Framför allt för studenter som läser i Stockholm, Göteborg och Uppsala. När det inte går att bygga bort problemet på kort sikt, varför inte flytta delar av studierna till studenterna, istället för tvärtom?
Lägger man första delarna av utbildningarna på distans så skulle delar av köproblemet försvinna för nyantagna studenter. Det löser inte hela problemet för alla, men det skulle underlätta. Visst, juridikstudier kräver praktikfallsdiskussioner, kemi kräver laborationer och geologi kräver exkursioner ute i det fria. Men en väldigt stor del av undervisningsmomenten skulle gå att utföra mer på distans, vilket skulle minska trycket på studieorterna.
Tvärtom visar siffror som jag fick från Universitets- och högskolerådet på en motsatt trend. Antalet antagna till utbildningar och kurser med normal studietakt ökar, medan distansundervisning och nätbaserad sådan, som kräver viss närvaro, går tillbaka efter att tidigare har stigit. Varför? På vissa orter finns nästan ingen distansutbildning alls. Inte ens i ämnen som är klippta och skurna för att undervisa på nätet. På andra universitet finns ett fullfjädrat distansutbud i internationell klass.
Efter att jag har granskat marknaden för distanskurser, delvis som inbiten hobbystudent, är min slutsats att det inte bara finns stora olikheter mellan universiteten som helhet. Det råder även stora skillnader mellan institutioner inom samma ämnesområde, exempelvis arkeologi och geovetenskap.
I ämnet arkeologi ligger Högskolan på Gotland, numera Campus Gotland - Uppsala universitet, långt framme. Där kan man läsa en kandidatexamen på distans, undantaget en fältkurs på några veckor. Stockholms universitet har däremot ingen tradition alls av att erbjuda distanskurser i arkeologi. I geovetenskap erbjuder i gengäld Stockholms universitet en skräddarsydd kandidatutbildning på distans. Varför det är så stora skillnader vet jag inte.
En förklaring kan vara att vissa distansutbildningar drivs av eldsjälar. En sådan är Alasdair Skelton, som är professor på instutionen för geologiska vetenskaper vid Stockholms universitet. Han är nog den i särklass envetnaste personen som jag har stött på när det gäller att arbeta med distansutbildningar. Visserligen har det skett några ordentliga dikeskörningar, som när mängder av hemtentor hamnade ute på nätet och ideliga säkerhetsproblem. Men det har gått åt rätt håll, med en i dag gedigen nätutbildning i geologi.
Under en tid då myndigheter och kommissioner skulle lösa alla tänkbara samhällsproblem fanns en särskild myndighet, Nätuniversitetet, som skulle bli någon slags inkörsport till distansstudierna. Eller som den hette med ett finare namn: Myndigheten för nätverk och samarbete inom högre utbildning. Den kollapsade under sin egen tyngd som en gigantisk informationsportal, ungefär samtidigt som distansundervisningen tog fart på allvar.
Problemet är att det på många håll saknas är en systematik i hur man erbjuder distanskurser. Distansundervisningen består alltför ofta av ett hopkok av orienteringskurser som inte leder någonstans.
Ska det bli något vettigt med distansundervisningen i framtiden måste det till ett helhetstänk som saknas idag. Byråkrati löser inte allt, men det behövs fler spetsutbildningar på nätet. Vad gör de ansedda teknik- och handelshögskolorna i dagsläget? Bortsett från några ekonom- och högskoleingenjörsutbildningar sker ganska lite. Sverige halkar efter många andra länder när det gäller distansutbildning inom högre studier. Vem ska vända trenden? Kanske är tiden mogen för ett nytt Nätuniversitet, den här gången ett sådant som faktiskt gör skäl för sitt namn?
