Den kinesiska regeringen censurerar lika ofta åsikter som är positiva för regeringen som de åsikter som är negativa. Det framkom i en rapport från Harvard om det kinesiska arbetet för att kontrollera internet som nyligen publicerades.
Skälet, visade studien, var att regeringen inte tyckte om när en diskussion började ta fart och leda till initiativ som handlade om kollektiva handlingar eller gemensamma aktioner. Det regeringen vill censurera bort är inte regimkritik, utan diskussioner som ser ut att kunna förvandlas till organiserade aktioner. Det de är rädda för är inte information, utan organisation.
Detsamma gäller Vietnam. Nyligen trädde Dekret 72 i kraft, enligt vilket medborgare i Vietnam inte får sprida nyheter och diskutera händelser i samhället på nätet, utan endast sprida personlig information. Bilder av middagen och fötterna på stranden är okej, förslag om att vi ska ses och diskutera hur vi kan förändra straffrätten är inte okej. Sociala medier bör förbli monologiska, anser den Vietnamesiska regimen.
Diktaturerna har blivit smartare. De utvecklas hela tiden och det senaste steget är en utveckling från en filtliknande censur där allt ska kvävas och förtryckas, till en censur som mer påminner om ett lätt bedövande medel. ”Här, ta lite morfin. Sitt still i båten och försök inte förändra något. Organisera dig inte.” Så tycks de säga med oroade miner, dessa diktaturens kreatur, och med rätt teknik hoppas de få oss att sitta still i båten.
Det finns ett skäl till att de fruktar organisation mer än information. Organisation är nämligen oändligt mycket mer kraftfull än information.
När jag hör talas om korruption och maktmissbruk kanske jag knyter näven i byxfickan, men det betyder i sig inget. Det är först när jag träffar andra och vi tar upp våra knutna nävar ur byxfickan och hytter med dem tillsammans som världen förändras.
En regering som kan uppmuntra ett fritt informationsflöde, men stoppar varje tendens till organisering av ett möjligt motstånd, har lyckats ta sig till ett högre utvecklingsstadium på internetförtryckets ohyggliga trappa.
Samtidigt söker sig tekniken mer och mer mot organisation. Även informationen försöker organisera sig. Det kanske bästa exemplet, eller åtminstone det första, är Wikipedia. Även andra aktörer letar efter sätt att få informationen att organisera sig med hjälp av volontärer. Galaxy Zoo, där medborgarvetenskapsmän hjälper till att klassificera galaxer av olika slag, är inget annat än en utmärkt organisationsmodell för att distribuera vetenskapens informationsanalys. Information vill organiseras.
Även arbetet kan analyseras och organiseras om. Vi ser hur röntgenbilder skickas till Indien, hur unga kan gå kurser på Harvard och Yale och hur vi alla kan ordna en fest eller ett företagsevent busenkelt med ett socialt nätverk eller en inbjudningstjänst på nätet.
Kostnaden för att organisera oss faller med samma hastighet som kostnaden för beräkning under Moores lag, och organisationer kan uppstå och försvinna inom minuter – tänk på alla flashmobs.
Informationssamhället är egentligen ett organisationssamhälle där vi kan organisera oss i en mångfald av nätverk och konstellationer. Sedan är det upp till oss om vi gör det eller om vi nöjer oss med lite klicktivisim i skenet av vår skärm sent om kvällen.
Vi kan parafrasera den gamla internetsentensen och säga att organisation vill vara fri. Fri att göra oss friare, kan vi hoppas. Samtidigt kan förstås också förtrycket organiseras mycket effektivare med rätt verktyg.
Framtiden tillhör den som organiserar sig bäst.