Först trodde jag att det var ryggsäckar jag inte gillade. Allt oftare stötte jag in i dem, fick hårda knöliga smällar mot bröstkorgen och hakan. Jag blängde, skällde, klagade. Och hävdade surt att vuxna faktiskt inte borde få lov att bära ryggsäckar.

Sedan förstod jag att ryggsäckarna var helt oskyldiga. Det var ryggarna som var problemet. Men varför gick jag plötsligt in i så många ryggar? Och varför tillhörde de bara människor som var yngre än 50?

För en tid sedan stod jag på ett museum och kikade storögt på en myrstack i genomskärning. Myrorna knatade kavat fram i perfekta led längst sina små gator, bärande på löv. Jag hängde kvar vid myrstacken en lång stund, men jag såg aldrig några myror som bumpade in i varandra på det där hoppsan-aaaaj-menvafan-viset som vi människor gör och inga som fick några löv brutalt upptryckta i antennerna.

Jag undrade vad det kunde bero på. Tills jag kom på svaret: det är vårt gångsätt som har förändrats.

Om du ställer dig på en gata och betraktar människorna som fläktar förbi ser du något som är radikalt annorlunda än för bara några år sedan. Omärkligt håller nämligen tekniken på att helt omforma sättet vi rör oss genom städerna.

När vi tar upp en telefon och håller den mot örat sänker vi gångtakten. Om vi sätter i hörlurar och lyssnar på musik gör vi tvärtom: vi har redan valt bort all interaktion med omvärlden, så vi kan lika gärna skynda på.

Det gör att vi både får nya hastigheter och en ny ryckighet på trottoarerna, som vi inte riktigt haft förr. Det blir dessutom omöjligt för oss att beräkna takten i det flöde vi rör oss i.

Även i gathörnen ser man ett helt nytt rörelsemönster: människor som går i cirklar medan de pratar i telefon. Den här rörelsen kallas för cell trance och sker helt omedvetet när någon glömmer allt annat under ett telefonsamtal. Det är lustigt och lite fnissigt att betrakta på håll, men svårt att parera om man bara vill ta sig förbi.

Den största skillnaden jämfört med förr kommer dock vid rulltrappor, där folk stannar två meter tidigare – och dessutom dröjer sig kvar lite ett par extra sekunder (titta själv nästa gång).

Anledningen är att vi inte längre klarar av att hantera mikropauser. Vi känner ett oemotståndligt behov av att plocka fram våra telefoner och kolla Facebook, Twitter, messen eller mejlen när vi inser att vi kommer att stå stilla i 30 sekunder. The horror! Alltså stannar vi helt tvärt och kör upp våra ryggar eller ryggsäckar i huvudet på den förvånade personen bakom.

Ja, det börjar bli allt mer uppenbart att våra städer inte byggts för de rörelsemönster som den mobila tekniken skapar. Det är inte lätt att åka på en fullsatt buss och samtidigt använda telefonen. Vi behöver plötsligt mer plats än tidigare (testa gärna att kalibrera Iphonens kompass genom att föra den i en stora åtta nästa gång du åker pendeltåg) och det blir allt knepigare att ta sig ned i de flaskhalsar som bildas vid exempelvis Stockholms t-banenedgångar – skapade för en tid med helt andra beteenden.

Här har vi såklart två val. Antingen gör vi om tekniken så att den anpassar sig till staden, eller så gör vi om städerna. Det första ser ut som det enklaste valet, men även det kräver en hel del. Exempelvis telefoner du inte behöver ta upp och hålla framför ditt ansikte och som får dig att automatiskt stanna i två sekunder så fort du ska använda dem.

Tills vi har löst problemet är det bara en sak som gäller: håll hårt i kepsen och var beredd på smällen från ryggsäcken framför dig.