Vad borde vårt forsknings- och utbildningspolitiska mål vara? Bör vi vara för eller mot Mooc (Massive open online courses)? Det beror på vad vi anser att forskning och utbildning är, och här kan vi mycket väl stå inför en omvälvande förändring under de kommande åren.
Vi har redan sett hur Mooc exploderat rakt in i hyperrymden och fått en oändlig uppmärksamhet, drabbats av den nödvändiga skepsisen och nu döms ut.
Det borde för övrigt betyda att de blir verkligt revolutionerande nu, om hajpkurvan fortfarande håller. Nå. Det viktiga är att inse att C:et i slutet av Mooc mycket väl skulle kunna bytas ut mot ett R som i research.
Ray Kurzweil skrev nyligen om det på sin blogg. Han diskuterar en kurs i bioinformatik som direkt knyter in studenterna i forskningen, men det är ingen nyhet, egentligen.
Det samma gäller projekt som Galaxyzoo där olika modeller för att få hjälp med forskning från en intresserad allmänhet firat enorma triumfer. 150 000 personer engagerade sig och hjälpte till med 50 miljoner klassifikationer av galaxer i ett enormt datamaterial, ett material som det annars skulle ha tagit flera år att ta sig igenom. Eller ta Fold-IT, spelet som hjälper forskare att undersöka proteinstrukturer.
I båda de fallen är allmänheten en sorts dataresurs, ett sätt att lösa enklare problem och kanske outsourca det litet tråkiga i forskningen. Det är ett synsätt som vi kan hoppas snart försvinner.
Det vi verkligen borde försöka göra är att engagera den intresserade allmänheten i verkligt svåra forskningsproblem. Ingen av oss är lika smart som alla och vi vet att det finns en talangpool som inte valt forskning som yrke.
Vårt forskningspolitiska mål borde kanske vara att öka antalet forskare tusen gånger, inte minst i utvecklingsländer. Att varje svensk under sin skoltid varit engagerad i tio forskningsprojekt på högsta nivå. Att vi har en sorts vetenskaplig värnplikt för alla svenskar, som ger oss möjlighet att ta del av det fantastiska projekt som den mänskliga vetenskapen är. Ett gemensamt projekt som skär över gränser, folkslag, social bakgrund och åsikter.
Vetenskapen är svensk, på något sätt, naturligt egalitär. Vore det inte roligt om vi kunde förvandla Sverige till ett vetenskapsland utan gränser, men med medborgare överallt där det finns nyfikna personer med en passion för forskning?
I samband med den utvecklingen ser vi återkomsten av en figur som försvunnit i specialiseringens tidevarv: medborgarvetenskapsmannen. Darwin hade ingen klassisk vetenskaplig karriär. Ändå skrev han bland de viktigaste verk som vi har om livet, världen och evolutionen. Hur kommer det sig att vi nu tycks tro att vetenskap är något som endast kan ske inom ramen för ett speciellt institutionellt arrangemang, med statliga bidrag och ämnesavgränsningar som resulterar i sorgliga stuprör?
Det är en förbryllande utveckling, som vi kanske har en möjlighet att vrida åter.
Tänk om vi om 500 år säger att vi i början av 2000-talet hade den märkliga föreställningen att vetenskap var något som endast berörde ett fåtal. Att vi trodde oss ha lyxen att endast utnyttja en försvinnande liten del av den mänskliga skaparkraften för att möta de ofta komplexa och horribelt svåra utmaningar som vi står inför, men att vi insåg hur fånigt det var, och lyckades bryta oss ur undergångsspiralen i sista stund.
Vi kanske inte behöver något forskningspolitiskt mål. Vi kanske bara behöver insikten om att det är allas vårt ansvar att lösa de problem som mänskligheten möter, och att vi borde organisera oss för att möjliggöra det – med den nya tekniken.
Då kanske vi kan sluta diskutera om Mooc är bra eller dåligt?