Det finns liksom en evig metadebatt om it-politiken som ter sig allt underligare över åren. Person A frågar om vi egentligen har någon it-politik, person B svarar att den inte prioriteras. Oundvikligen dyker en ”Vetbästerberg” upp och säger att vi ska inte ha en it-politik, lika litet som vi borde ha en telefonpolitik. Och så där fortsätter det.

Ibland säger någon att vi saknar it-politiska mål, för att genast få höra att det borde vara politiska mål för it. Innan man vet ordet av har någon dragit i gång den gamla pålitliga ska-vi-ha-en-it-minister-diskussionen, som ter sig om möjligt ännu mer meningslös.

Här någonstans brukar det dyka upp en fyr och påpeka att vi inte talar om it längre, utan att det handlar om digitalisering och digitaliseringspolitik, som om det liksom löser något.

Sedan hittar en teknikhistoriker säkert ett tydligt belysande exempel som har med järnvägen att göra. Där någonstans är det bara att öppna en flaska gott rött vin och ta ett djupt andetag.

Sedan piper någon att hela it-grejen kanske bara var, som hon den där kommunikationsministern sade, en fluga. Men så är det ju inte. It ger verkligen, för att parafrasera den första it-kommissionen, människan och samhället vingar.

Mer: vi lever förmodligen i en tid då det mänskliga samhället utvecklas snabbare än någonsin tidigare. Förändringarna är massiva, obegripliga, exponentiella och utmanar vår förståelse av vad världen är. Miljarder människor lyfts ur fattigdom och kopplas samman. I de nya nätverk som framträder blommar handel, civilsamhälle och forskning.

Varför blir det då så snabbt en tråkig metadebatt? Och varför tycks ingen bry sig om att tekniken förändrar världen för alltid?

Jag tror att det finns åtminstone tre förklaringar.

Den första är enkel: vi är vad vi mäter. Inte vad vi äter, utan vad vi mäter. Makten i de flesta regeringar ligger hos finansministern och statsministern, Om vi vill förstå hur samhällen förändras måste vi fråga oss vad dessa ministrar mäter.

Ofta handlar det om klassiska BNP- och sysselsättningsmått. I sådana mått är tekniken nästan osynlig. Ta Wikipedia. Jag tror att det var Clay Shirky som kikade, för flera år sedan, på hur många timmars arbete som har lagts ned på Wikipedia och kom fram till den mycket konservativa siffran 100 miljoner timmar. Hela det massiva och fantastiska arbetet värderas i BNP till noll kronor. När jag säger det ser vanligtvis mina åhörare litet förvånade ut och hummar att det var väl synd, men det är mer än synd. Den politiska blicken är blind för teknikens värden.

Den andra är att vi blivit blasé. Förändringshastigheten bedövar oss. Visst. Min dator blev dubbelt så snabb till samma kostnad. Är det inte så det ska vara? Mängden information på nätet fördubblades på ett år. Japp, just det, så är det. Miraklet framför ögonen är ofta svårt att se.

Den tredje förklaringen är nog att vi misstänker att förändringen sker ändå. Vi har levt i en värld, de senaste 20 åren, där tekniken utvecklats utan att politiken haft enorm betydelse. Nu ser vi, i land efter land, hur politiken vänder sig mot tekniken för att begränsa yttrandefriheten, reglera tillgången till kunskap och ge bestämda tekniska mandat för innovationer. Vi kan inte ta teknikens förändringskraft för given.

Låt oss börja där: med bättre mätstickor, med en respekt för det fantastiska och med en nyvunnen ansvarskänsla för det frihetsprojekt som nätet är. Sedan kan du kalla det vad du vill. Framtidspolitik?