När Astrid Lindgren skrev ”Lotta på Bråkmakargatan” tänkte hon säkert på gator som Luntmakargatan och Kammakargatan i Stockholm. De ligger nära lägenheten som Astrid Lindgren bodde i. Bråkmakare fanns redan, det var inget ord hon hittade på.

Men bara ”makare” är det inget som heter.

Det är dags att införa det ordet.

Rörelsen som kallas för ”makers” har funnits ett tag i Sverige, och det vore synd om folk fick för sig att de bara ägnar sig åt att mejka sig.

Makers gör saker – det hörs på namnet. De är it-slöjdare. De bygger elektroniska apparater och system, men det makers är mest kända för är 3d-skrivare.

Det går åt mycket kaffe när man väntar på att 3d-skrivaren ska bli klar med ett tio centimeter högt Yoda-huvud, men laserskrivare var inte heller särskilt snabba på 1980-talet.

Jag är säker på att makerrörelsens ”makerspaces” är som de klubbar där Steve Jobs och Bill Gates bekantade sig med forntidens hobbydatorer för fyrtio år sedan. 3d-skrivaren som du kan köpa på Kjell & Co för några tusenlappar är vår tids Apple II. Nästa år kan 3d-skrivaren vara årets julklapp.

Och jo, makers programmerar också. Det finns ingen skarp gräns mellan makers och hackare.

Hackare, ja. Utan att ha undersökt saken vetenskapligt tror jag att de försvenskade ”hackare” nu är vanligare på svenska än ”hacker”. Med hackare följer verbet ”att hacka” naturligt.

”Någon har hackat din webbsajt.”

Alltså: någon har saboterat din webbsajt.

Hackandet har förstås inget med trädgårdsredskapet att göra, utan med engelska ”hack” som kan översättas med ”knäck” som i ”extraknäck”. (Och det har förstås i sin tur inget med julgodiset knäck att göra.)

Eftersom ”hackare” fungerade tycker jag att vi kan införa ordet ”makare” för ”maker”. Då slipper vi att höra ord som ”mejkare”.

Vi makar förstås inte saker längre. Vi gör saker.

Vi kan däremot maka på oss, vilket lyckligtvis inte är samma sak som att vi gör på oss.

Verbet ”att maka” fanns på fornsvenska. Det är naturligtvis släkt med engelska ”to make” och tyska ”zu machen”. Det fornsvenska ordet betydde närmast ’att sätta ihop’, ’att hopfoga’. Och ”maka” finns i många yrkesbeteckningar, som urmakare och kakelugnsmakare, förutom de redan nämnda. Men de yrkena fanns inte när våra förfäder talade fornsvenska. Vi har nog skapat orden efter tysk förebild.

(”Maka på dig” är däremot, enligt ordboken, ett uttryck som våra förfäder har gjort av fornsvenskans ”att maka”. Hur tänkte de då?)

I stället för ”att maka” har vi fått ”att göra”, ett ord som har en släkting på tyska som betyder ”att garva” (läder). Men vi talar inte om ”görare”, utom i mindre konkreta, ibland ironiska, betydelser som ”undergörare”.

Och i datorvärlden har vi för övrigt ”användare”. ”Brukare” borde betyda samma sak, men det är däremot kontroversiellt när det används om mottagare av vård och omsorg. Det är kopplingen till ”missbrukare” som spökar.

Medlemmarna i makarrörelsen vill kanske slippa kallas för ”makarna”, men bortsett från det ser jag inga hinder.