Mina morgonrutiner är väldigt fasta. De är nästan militäriska. Jag vaknar, snoozar, skäller på mig själv för att jag inte gick och la mig tidigare kvällen innan, snoozar lite till, skriver upp mina drömmar i en bok och går upp.

Sedan sätter jag på musik, lagar frukost, ser till att barnen vaknar och får mat, skummar tidningen och gör mitt bästa för att både jag och barnen har alla kläder rättvända. Därefter jagar jag rätt på katten och försöker få lätt stressat få hela flocken att flytta sig mot ytterdörren.

När alla väl är ute märker jag att jag har glömt något och måste snabbt springa in igen. Bara för att upptäcka att det jag är av med har lyckats hitta ett perfekt gömställe under natten. Helt på egen hand.

Vad letar jag då efter? Jo, alltid någon teknisk sak:

  • Telefonen.
  • Hörlurarna.
  • Mobilladdaren.
  • Ipaden.
  • Datorn.
  • Laddaren till Ipaden eller datorn.
  • Adaptern till skärmutgången på datorn.
  • Den digitala bandspelaren.
  • Usb-videokameran.
  • Usb-minnen.
  • Fjärrkontrollen till datorn.

Jag letar aldrig efter en apelsin eller ett par skor. Eller en kavaj. De blir snällt kvar där jag placerat dem.

Mina tekniska prylar flyttar sig däremot tvångsmässigt till trånga och oväntade utrymmen och gömmer sig illvilligt mellan kuddar, under soffan eller ovanpå badrumsskåpet.

Ensam i min jakt är jag inte. I snitt letar vi lätt stressade nutidsmänniskor efter nio saker i veckan (468 om året). Tiden vi lägger ner på att leta är inte oväsentlig: minst en kvart om dagen irrar vi omkring i våra hem och försöker hitta de verktyg som vi köpte med löftet att de skulle göra våra liv lättare.

Inte så konstigt alltså att det i år har dykt upp en rad försök till att lösa detta vardagsdilemma som bara blir större ju fler gadgets vi skaffar.

För i jakten på Kevin Kellys ”One Machine” – det vill säga där internet är vår enda huvudmaskin och alla våra andra tekniska grejer bara är fönster mot den – blir vartenda ett av dessa fönster också oändligt störigt att bli av med.

En del lösningar ser ut som Stick-N-Find, små bluetoothsändare som är inbyggda i knappar, tänkta att fästas på de saker man brukar tappa bort. Sedan är det bara att starta appen i telefonen och se hur långt ifrån prylarna man befinner sig.

Bluetoothsändarna klarar dock inte av att berätta exakt var sakerna är. Ett sätt att komma runt det rapporterade tidningen New Scientist nyligen om. Det går ut på att man utrustar alla möbler i hemmet med Zigbee-radiomottagare och rfid-läsare. Därefter märker man alla grejer man brukar tappa bort med rfid-chipp och små Zigbee-radior som i sin tur är kopplade till wi-fi-routrar.

En sådan lösning innebär att de borttappade sakerna kan skicka ett mycket exakt meddelande tillbaka till sin ägare: Hej, jag är din mobilladdare och har gömt mig under kudden i fåtöljen.

Kanske är vi inte så långt ifrån en internet-of-things-värld där vardagsletandet är om inte utrotat, så i alla fall minimerat.

Det finns såklart problem på vägen. Ett är att så fort du bär något på dig som är taggat med tekniken blir du också möjlig att spåra eller följa i realtid för någon med tillgång till din tjänst.

Ett annat är att framtidens tekniska set-up i hemmen troligen blir oändligt mycket krångligare. Tyckte du att det var jobbigt att koppla in tv:n till internet, Xbox, Playstation och kabelboxen och få det att fungera? Vänta tills du ska koppla in alla saker till allt.