Bitcoin är ett genomtänkt system för anonyma betalningar. Anhängarna hoppas att det ska revolutionera världens betalningssystem. Banker och kreditkortsföretag ska få lära om – eller lägga ner.

Vad bitcoins upphovsman, den superhemlige Natoshi Sakamoto, inte tog med i beräkningen var att bitcoin skulle stiga i värde på ett sätt som får schweizerfrancen att likna Netscapeaktier.

Eller också var det precis det han förutsåg, fast han inte skrev om det. Personen bakom pseudonymen Natoshi Sakamoto påstås vara identifierad, och han har blivit rik som ett troll på sitt bitcoininnehav.

I varje fall så länge han inte försöker växla in pengarna.

Från att ha varit värd några tioöringar har bitcoin stigit i kurs till runt nio tusen kronor för en vecka sedan. Nu är kursen nere på sex tusen kronor. Och bitcoinspekulanterna beter sig förutsägbart. De köper när kursen stiger och säljer när kursen går ner. Det brukar vara mer lönsamt att göra tvärtom – om man inte har gett upp hoppet om bitcoin.

Betalningssystem förutsätter att valutakursen är stabil. Beställer du en bok från en viss internetbokhandel för X bitcoin på måndag vill du inte att bitcoinkursen ska ha tredubblats när internetbokhandeln levererar boken på torsdag och drar X bitcoin från ditt konto.

Här ska tilläggas att Natoshi Sakamoto tycks ha tänkt sig ögonblickliga betalningar. Om man betalar i samma stund som varan byter ägare behöver man inte bekymra sig för kursens svängningar.

Det minsta man kan säga om det problemet är att företag som inte säljer över disk och tar betalt direkt måste ändra sina betalningsprocedurer om det faktiska priset ska bli förutsägbart för köparen – och säljaren.

Bitcoin är dessutom gjort för deflation.

Man kan tro att det är Joakim von Anka som ligger bakom. Deflation är bra för den som har pengar i bingen. I morgon kan du köpa mer för samma pengar. Det är däremot inte bra för den som säljer. I en sund ekonomi ska både köpare och säljare trivas.

Penningmängden i bitcoinsystemet är begränsad till 21 miljoner bitcoin. Jag har fått kritik från bitcoinanhängare för att jag framställer det som ett problem – ett hinder för att bitcoin ska bli en spridd valuta. Det är ju bara att dela upp de 21 miljonerna bitcoin i mindre bitar, säger de. Vips, så har vi 21 miljarder millibitcoin, 21 biljoner mikrobitcoin och så vidare.

Sedan påstår de att det är jag som är dum.

Det är Joakim von Anka-wannabes som talar.

Det de beskriver är Weimarrepublikens hyperinflation, fast den här gången är det hyperdeflation. Joakim von Anka skulle naturligtvis bli jätteglad ifall pengarna i pengabingen så småningom blev värda tusen gånger mer per styck.

Men han skulle få svårt att tjäna nya pengar.

Under hyperinflationen i Weimar försökte människorna spendera pengarna så snabbt det gick: medan pengarna fortfarande var värda något. Under deflation blir det omvänt.

All finanspolitik går ut på att undvika inflation. Låg inflation anses acceptabel. Men deflation - det undviker all finanspolitik som pesten. Pengarna ska cirkulera, inte ligga i madrassen.

Så bitcoin i tusendelar löser inte problemet med begränsad penningmängd.

Men kanske har bitcoinmarknaden nyktrat till. Kanske kursen stabiliseras.

Jag skulle önska att bitcoin fungerade som betalningssystem.

Det går redan nu att skicka bitcoin över hela världen blixtsnabbt, utan krångel och utan blanketter.

Bitcoinsystemet kan användas som en betalningstunnel. Du sätter in kronor på ett konto knuten till en app, anger mottagare, appen konverterar till bitcoin, bitcoin skickas till mottagaren på någon sekund. Mottagaren kan behålla bitcoin eller ta ut beloppet som dollar eller annan valuta. Allt enligt stundens valutakurser.

Om man använder bitcoin så kan det bli gnistan som startar omvandlingen av det internationella betalningssystemet. Men då måste Joakim von Anka röstas ner.