Inför valet 2010 skrev jag i en bok att jag inte trodde att politikerna skulle klara av att delta i ett socialt samtal på internet. Jag såg det som ett problem. Om vi nu plötsligt hade fått helt nya möjligheter att kommunicera – ja, då var ju det minsta man kunde begära att makthavare också tog verktygen på allvar och jobbade för att demokratisera samhällsdebatten.

Fyra år senare är min oro en helt annan. Tidningsreportrar pratar upphetsat om ”supervalåret” 2014 (vilket låter spännande, tills man inser att det är tillägget av det ljumma EU-valet som förvandlar ett vanligt valår till ett supervalår).

Ändå är de möjligen något på spåret. För politiken har aldrig varit lika närvarande i de sociala flödena som nu. Men den är det på ett sätt som får mig att vilja dra ur varenda kabel.

När det gäller samtal på internet är vi människor ganska enkla. Vi pratar helst om sådant som andra pratar om.

Inom tv-världen brukar man använda begreppet ”lägereldar” för den sortens program som samlar en mycket stor skara människor. Att lägereldar fortfarande existerar i en tid där alla kan välja och vraka bland tusentals kanaler brukar tas som intäkt för att tv som medium fortfarande har en säregen kraft.

Själv tror jag inte att det handlar så mycket om produktionerna i sig. Gemensamt för alla stora lägereldar är i stället något annat: att de genererar ett stort samtal. De går att diskutera (i oändlighet) och de har mycket låga trösklar. Man behöver ingen förkunskap för att kunna slänga ur sig en arg tweet om huruvida en programledare i ett lägereldsprogram är bra eller dålig eller om en medverkande gör ett kasst framträdande. Det räcker att man tycker med en viss kraft – och att man levererar sin åsikt samtidigt som alla andra.

Det här gör att våra diskussioner håller på att omformas av de sociala medierna. Man skulle kunna tala om en lägereldifiering eller en hashtagifiering av samtalet, där endast det som går att samla inom en gemensam klammer är #värtattprataom.

Det problematiska med politikens breda intåg i de sociala medierna är att den fungerar så bra både tillsammans med internets delningslogik och med de traditionella mediernas vilja att polarisera varje debatt så mycket det bara går.

Eftersom tyckonomin, där det anses helt normalt att alla uttalar sig om allt hela tiden, har fått ett så stort genomslag i vår kultur, blir det naturligt att vi söker oss till de diskussioner som är värda att uppröras lite extra över. Det här är något som passar den politiska diskussionen perfekt och som ett resultat håller också nästan allt på att förvandlas till politik.

När jag var liten var kulturskribenters stora fasa en värld där allt hade blivit underhållning och där ingen pratade samhälle. I dag, mycket tack vare de sociala medierna, håller det omvända på att ske: politiken äter underhållningen till frukost.

Att dagens politiska ”analytiker” ofta är gamla nöjesskribenter är därför fullt logiskt. Att topplistorna för landets mest delade artiklar till stor del består av slängigt opinionsmaterial och texter med politisk udd, är också helt följdriktigt.

Vi får dock vara beredda på att det här inte bara förändrar sättet vi själva pratar om politik – utan att det också förändrar politiken i sig.

Det sociala samtalet på internet har gjort att det i dag är fullt möjligt att titta på tv utan att titta på tv. Man behöver inte se ett enda program – det går finfint att följa med och ha en åsikt i alla fall. På precis samma sätt går det numera utmärkt att prata politik utan att prata politik. Jag är inte helt säker på att det är så lysande för framtiden.