Ha-på-sig-bar är inget bra ord.

Computer Sweden brukar använda ”kroppsnära dator” för engelska ”wearable computer”. Vem som hittade på det vet jag inte, men det var rätt tänkt. För man ska inte stirra sig blind på det engelska ordet och försvenska det bit för bit.

Då blir det ord i stil med ha-på-sig-bar.

Utan man ska glömma vad det heter på ursprungsspråket och tänka efter: vad är det här? Och en dator som man har på sig, som kläder, är onekligen kroppsnära.

Om man letar efter andra svenska ord för ”wear” drabbas man av språkets oförutsägbarhet.

Någon annan har redan varit inne och lagt spåret.

Kläder bär man, men ”bärbar” är ju redan tingat.

En ”wearable” dator är en dator som man klär på sig, kan man säga.

Men ”påklädbar dator” – det är en dator som man klär på. Som en docka. Så det går inte med ”påklädbar” för ”wearable”, även om det vore praktiskt.

Okej, men är det en dator som man tar på sig då? En ”påtagbar dator”.

Det går inte heller, utom kanske som motsatsord till ”virtuell dator”.

”Påtagbar” är nämligen synonym till ”påtaglig”. Påtagligt är något som man kan ta på. Mer precist: det påtagliga är så uppenbart närvarande att man inte kan missa det.

Kan man säga att man ”ikläder sig” den kroppsnära datorn och därför införa ordet ”iklädbar”?

(Nu kanske Apple vill patentera ordet, eftersom det börjar på litet i, men jag var före.)

Det låter som ett ord som bara en byråkrat kan älska. Så ”iklädbar” går bort.

Manickerna som ordet handlar om har förändrats sedan 1990-talet. Som så ofta började man med det som redan fanns och stöpte det i ny form. Den vanliga bärbara datorn blev något som man kunde spänna fast på kroppen.

Sedan experimenterade man med olika användargränssnitt. Ett var taligenkänning, som fanns redan på 1990-talet. Det var besvärligare att förse de kroppsnära datorerna med en hanterbar bildskärm.

Resultatet blev ofta cyborgartat.

Så länge som målgruppen var räddningspersonal, flygplansmontörer och andra professionella grupper spelade det liten roll. Poängen för dem var att de hade datorn med sig hela tiden. De kunde ha händerna fria utan att behöva ställa ifrån sig datorn. Och de kunde använda datorn medan de hade händerna upptagna.

Värre var det med de första livsloggarna som vandrade på amerikanska universitet iklädda en digital inspelningsstudio.

Nåja, de smög i varje fall inte med vad de höll på med.

Sedan dess har det hänt mycket.

Det finns glasögon med inbyggd dator, Google Glass, och armbandsur som Pebble.

I själva verket ingår datateknik i många andra småsaker som pulsmätare och hörapparater. Vad som krävs för att en digital apparat ska kallas för dator kan man fundera över. Ett praktiskt kriterium på dator är att användaren kan installera program utöver de som är inbyggda vid leveransen. Då är Google Glass en dator, men inte pulsmätaren.

Glasögon och armband är mer accessoarer än kläder. Men ”accessoardator” låter som något man har till aftonklänning. Eller motsvarande.

Så vi får hålla oss till ”kroppsnära”. Det passar.