I Lawrence Freedmans utmärkta bok Strategy (Oxford University Press, 2013) får läsaren en genomgång av de senaste årtusendenas besatthet av strategier av alla de slag: militära, politiska och affärsmässiga.

Vad är då egentligen en strategi? Vi använder alla ordet lite hipp som happ. Vi har it-strategier, vi har molnstrategier, vi har mobila strategier och innovationsstrategier från regeringar och EU – men hur många av dessa dokument är verkligen strategiska?

Freedman har ett intressant svar på den frågan. Han observerar att det bästa exemplet på strategier förmodligen är berättelser som tar sin utgångspunkt i en fram­tida situation som vi uppfattar som önskvärd, och sedan beskriver vägen dit på ett så bra och ärligt sätt som möjligt.

Bästa berättelse vinner sedan – en vinnande strategi är alltså inget annat än den bästa historien om hur framtiden utvecklas till en punkt som du vill nå.

Det är provocerande, men samtidigt logiskt. En strategi måste påverka människor, utveckla oss och få oss att vilja i en och samma riktning.
Vad bättre sätt finns än en riktigt bra berättelse för att åstadkomma just detta? Om det stämmer måste vi plötsligt börja utvärdera strategier på ett helt annat sätt. En bra strategi är en bra berättelse, men vad är då en bra berättelse?

Om strategi i själva verket är en sorts poetik, läran om den bästa berättelsen, gör vi klokt i att läsa en helt annan sorts böcker än just strategiböcker.
Vi bör söka oss till litteratur­teorin.

Freedman rekommenderar Robert McKees handledning för den som vill författa filmmanus – ”Story” – som en utgångspunkt. En bra berättelse, förklarar ­McKee, kännetecknas av att den är medryckande, att den verkligen engagerar läsaren eller åskådaren och det enda sättet att göra det är att ta sin utgångspunkt i en rejäl, väl beskriven och trovärdig konflikt.

Hjälten måste ställas inför ett monster. Vad är väl Luke Sky­walker utan Darth Vader? Vad är Harry Potter utan Voldemort? Vad är Arthur Dent utan Vogonerna?

Vi backar ut igen till strategierna. Om Freedman har rätt betyder det att vi måste gå tillbaka till våra strategier och börja läsa dem som berättelser.

Är det spännande berättelser med tydliga konflikter vi har producerat? Eller är det men­lösa dokument som inte gör någon förnär?

En riktigt bra it-strategi tar sin utgångspunkt inte bara in en swot-analys, utan i en beskrivning av det monster som hotar hjälten – och visar sedan hur företaget, organisationen eller nationen kan övervinna detta hot, rädda riket och ta över kronan.

Freedman konstaterar syrligt att mycket av det vi kallar strategier i själva verket är dokument vars huvudsakliga funktion är att inte göra någon upprörd och se till att alla känna sig hörda.

Det är ett slöseri med tid och kompetens – och dessutom dömt att misslyckas. Vem bryr sig om en sådan berättelse?

Vi människor är hyggligt bra på att skilja bra berättelser från dåliga. Vi förstår världen i berättelser och förstår intuitivt om en berättelse är medryckande eller inte. Om du vet med dig att din strategi liknar Waterworld mer än Star Wars så kanske det är dags att kila tillbaka till skrivbordet och skapa en riktigt medryckande berättelse med en tydlig konflikt?

Vilken film beskriver bäst ditt företags strategi? Har berättelsen samma sug som en riktigt bra deckare? Är du nyfiken på hur det kommer att gå när du lagt sista handen vid strategin?

Om du inte är det – hur ska du då få någon annan att bry sig?

Nicklas Lundblad är fil dr i informatik och samhällsrådgivare på Google.
Du når honom på nicklas@skriver.nu.