Vid varje röstningstillfälle stärks frågan kring huruvida Sverige bör utveckla ett E-röstningsförfarande eller inte. Jag tycker att frågeställningen ska-vi? eller ska-vi-inte? är helt ointressant. Det är självklart att vi ska. Inte minst ur en demokratisk aspekt. Ett E-röstningsförfarande skulle underlätta för de grupper som annars lätt hamnar utanför deltagandet på grund av faktisk fysisk svårighet, till exempel de handikappade. Att även soffliggare skulle gynnas kommer på köpet. Nu när ändå den mobila tekniken finns att tillgå är enbart hur-frågan intressant att ställa.
Men visst finns det svårigheter med ett digitalt röstningssystem. Att bibehålla anonymiteten och samtidigt medborgarens rätt att enkelt kunna kontrollera att valet gått rätt till utan fusk, är en svår nöt att knäcka, om systemet digitaliseras. Demokratin bygger på att vi har ett starkt valresultatförtroende, och digitala resultat är långt mycket mer komplext jämfört med att räkna fysiska valsedlar. Dessutom kan ingen bekräfta att det faktiskt är du som röstar frivilligt, om du gör det via en mobil-app, oavsett e-legitimation. Det finns både tekniska och mänskliga aspekter som gör e-röstning direkt olämpligt anser en del.
I Sverige föreslog den svenska Vallagskommittén i april 2013 att försök med e-röstning genomförs i Sverige 2018. Förslaget har varit ute på remiss, och många instanser anser att 2018 är alldeles för tidigt för att införa försök med e-röstning.
Handikappförbundet, däremot, välkomnar förslaget och ser det som en oerhört viktig insats för att stärka demokratin. De menar att det idag finns områden där säkerhets- och integritetsaspekter skapar hinder för delaktighet på lika villkor för personer med nedsatt funktionsförmåga. Om det går att utveckla lösningar för att rösta digitalt i okontrollerade miljöer skulle det gynna många.
Det finns också en medelväg som dykt upp i en del debattartiklar på nätet. En digital lösning på så sätt att man inför valsedelsskrivare i vallokalerna för att göra valen än mer tillförlitliga. Varje röstbås förses med en liten skrivare som kan skriva ut de olika partiernas röstsedlar. Medborgaren väljer, skriver ut, tar utskriften, stoppar den i röstningskuvertet och lämnar in sin röst manuellt.
Det löser dock inte problemet med den fysiska närvaron. Människor som vill E-rösta vill det i största utsträckning för att slippa infinna sig fysiskt i vallokalen. Men måste det vara så svart eller vitt? Ett digitalt deltagande utesluter väl inte finessen med fysiska skeenden?
Man kan ju leka med tanken att det finns ett valkontor som även tar emot röstning via mobil videobild så att den egna personen blir synlig för faktiska valförrättare, och kan identifiera sig med fysisk legitimation. Via bild skulle man sedan kunna styra en valsedelskrivare i rummet med ögonen, eller pekskärm, för att välja rätt valsedel som sedan skrivs ut och rent fysiskt landar i valurnan. Ett digitalt skeende som ersätter fysisk närvaro, men inte det befintliga fysiska systemet. Därmed kan man bibehålla rådande analoga system, men förbättra det genom mobil representation och utan att sätta demokratins trovärdighet på spel.
Att utveckla mobil digital teknik behöver faktiskt inte alltid betyda att fysiska strukturer och skeenden påverkas. Men man slipper trösklar.
Karin Friberg är coo (operativ chef) på it-driftföretaget Rg19.