Del 2: Studenten som krockade med byråkraten.
Del 1: Från flipperstök till hamburgerkök.
Del 3: Spelcentret hoppas på regeringen.
I juni förra året damp ett brev ner hos gamingcentret Inferno Online vid Odenplan i Stockholm. Det innehöll ett bryskt meddelande från Lotteriniispektionen att man härmed var tillståndspliktig enligt automatspelslagen, och skulle betala 35 000 kronor i avgift för var och en av företagets två spelhallar.
En kalldusch för spelvärlden, för Inferno Online som företag och dessutom ett till synes otidsenligt krav som verkade dyka upp ur tomma intet. Men i själva verket var det resultatet av en lång rättslig process som startade redan 2002 i Örebro, en kamp mellan en nitisk tjänsteman och tjurskallig spelentusiast.
Det var i maj 2002. 24-årige ekonomistudenten Melkis Hanna hade till sin och många andras överraskning köpt konkursboet efter spel- och internetcaféet Nine i gallerian Krämaren i Örebro. Förutom att plugga hade Melkis Hanna försörjt sig genom att jobba som fritidsledare på deltid. Att starta ett lan-café såg han som en chans att kombinera sitt sociala engagemang med att driva företag.
– Det många inte fattade var att det finns en stark social dimension i att sitta tillsammans på ett lan-kafé och spela. Även om du har värsta speldatorn hemma, så är det roligare att betala en slant och göra det tillsammans med andra. Det är inte konstigare än att man är beredd att betala 30 spänn för en kopp kaffe på ett kafé för att man vill finnas i ett socialt sammanhang, säger han.
Café Play It öppnade i juni 2002, men redan när Melkis Hanna höll på att göra i ordning lokalerna i maj knackade kommunen på dörren. Det var tjänstemannen Leif Andersson, ansvarig för att ge tillstånd enligt automatspelslagen, som hälsade på.
– Internetkaféer var något ganska nytt då, och eftersom det var en plats som skulle samla unga tyckte jag att det var en verksamhet som borde falla under vår tillsyn, säger han.
Det skar sig direkt.
Leif Andersson, en nitisk tjänsteman, mötte unge, entusiastiske Melkis Hanna, som både kände sig motarbetad och missförstådd. Melkis Hanna hade dessutom svårt att förstå hur konkursade Nine under sina fyra år hade kunnat driva lan-kafé utan krav på tillstånd, medan han skulle avkrävas ett innan verksamheten ens hade öppnat.
För Leif Andersson kändes det däremot självklart.
Han hade börjat jobba på Örebro kommun fem år tidigare. I hans uppdrag ingick både att ge tillstånd och göra tillsyn enligt automatspelslagen. Automatspelslagen tillkom 1982. Orsaken var att Lotterilagen, som styr spel om pengar, inte ansågs tillräcklig.
Regeringsrätten förklarade att "lagen är en social skyddslag vars syfte är att förebygga negativa konsekvenser av de spelhallar som finns och ge en samhällelig möjlighet att motverka spelverksamhet vid olämpliga miljöer för barn och ungdom." Det handlade i praktiken om flipperhallar.
Den som, likt undertecknad, brukade besöka dylika flipper- eller spelhallar under 70- eller 80-talet för att spela antingen flipper eller ett arkadspel förstår antagligen vad lagen åsyftar. Min spelhall i Norrköping låg i en källare. Föreståndaren var känd i kriminella kretsar; en gång när min kompis sparkade på ett flipperspel kastade han sig över disken med ett basebollträ i handen. Melkis Hanna har liknande upplevelser.
– Flipperhallarna i Örebro var verkligen inga ställen som ens föräldrar ville att man skulle hänga på. Där fanns de tuffa och hårda killarna, säger han.
Leif Andersson har en ännu mörkare bild.
– Det kunde hända att det kom folk och tömde spelmaskiner och flipperspel medan jag gjorde tillsyn. De kunde ha vapen med sig, det var inga vanliga affärsmän om man säger så. Det var mycket skumt som förekom. Man kunde till exempel vinna 10 000 frispel. Vem behöver det? Det var frispel som kunde bytas mot pengar, säger han.
– Jag minns att det vid ett tillfälle dök upp en spelmaskin på en liten 7-Eleven i stan. Den stod där i ett hörn och jag frågade den som hade butiken om det, spelmaskinen passade ju inte in. Till slut kröp det fram att han var tvungen att ha den där, om det var för att ha fick del av vinsterna eller skulle få fönstren sönderslagna annars vet jag inte.
Det här med att automatspel lockar till sig ljusskygga element har sina rötter ända tillbaka i 30- och 40-talets USA. Martin Lindell konstaterar följande om efterkrigstidens USA i sin kommande bok om spelföretaget Sega:
"USA brottas med organiserad brottslighet och gambling, där spelmaskiner ingår och ses som en stor intäktskälla för den organiserade brottsligheten."
Problemet ansågs så stort att en lag riktad mot just spelmaskiner skrevs 1952, och sedan gällde ända fram till 1984 i vissa delstater. I bland annat New York var därför flipperspel helt förbjudna ända fram till 1976. Läget var så klart inte alls lika illa i det svenska 90-talet, men så här beskriver Länsrätten i Örebro hur det kunde se ut:
”Automatspelslagen tillkom under 1980-talets början därför att lotterilagen inte var tillräcklig. Det förekom olämpliga ungdomsmiljöer i spelhallar med flipperspel och liknande spel. Lotterilagen gjorde undantag för förströelsespelen som endast gav frispel medan verkligheten visade att olagligt spel ofta förekom i arkadhallar och liknande genom att frispelen byttes ut mot vinster. Lagen gav kommunerna möjlighet att ingripa när verksamheten förorsakade missförhållanden av social karaktär för barn och ungdom.”
Men i början av 2000-talet hade flipperhallarna börjat dö ut. Nu spelade inte kidsen längre på spelmaskiner som man stoppade mynt i, utan samlades på platser som just Play It för att spela Counter-Strike mot varandra. Likaså hade det växt fram en mängd internet-kaféer som inte vände sig dataspelande ungdomar, utan erbjöd kunderna uppkopplad datortid för pengar.
Slutet av 90- och början av 00-talet var en tid innan vi hade internet i mobilen och bra bredbandsuppkoppling hemma inte var en självklarhet. Skillnaden mellan ett gamingcenter som fokuserade på dataspel och ett it-kafé som sålde surftid var kanske inte helt uppenbar för folk som inte hade riktig koll på vare sig internet eller dataspel.
För Leif Andersson var det där med flipperhall, internet-kafé och Play it lite tomejto, tomato, potejto, potato; lite samma sak, fast olika former. Inte kunde det väl vara rimligt att automatspelslagen skulle sluta gälla bara för att spelen nu spelades i datorer och betalningen för det skedde över disk?
Pengarna var inte mycket att bråka om, 1 500 kronor var allt tillståndet skulle kosta. Men för Melkis Hanna handlade det om mer än så.
– Dels innebar det ju att kommunen när som helst skulle kunna stänga min verksamhet, dessutom hade mitt lan-kafé inget som helst med flipperhallar att göra. Flipperhallarna var för de tuffa killarna, lan var för alla andra, säger han.
– Under de fyra år jag drev Play It var det till exempel inte ett slagsmål, ingenting sådant alls. Vid två tillfällen var det någon som porrsurfade, men då fick de tillsägelse och slutade. Det var dessutom inte barn, utan 40-åringar som hyrt lite datortid. Man kan inte ens kalla det incidenter, om du frågar mig.
Den stora konflikten kom dock inte att handla om vare sig tillståndet i sig eller de 1500 kronorna; det var kommunens krav på åldersgräns: Efter midnatt skulle nämligen ingen under 18 få vistas i Play It:s lokaler. Det kunde inte Melkis Hanna acceptera.
– Så det skulle vara farligt för en 15-åring att spela Counterstrike hos mig efter tolv på natten, men helt okej att hänga utanför McDonalds? Det var helt orimligt, säger han.
– Jag hade hårda regler. Den som var under 15 år var tvungen att ha skriftligt tillstånd från föräldrarna. Dessutom ringde jag alltid upp föräldrarna för att dubbelkolla att intyget var äkta.
När kaféet hade så kallade natt-gibb, alltså lan som sträckte sig över hela natten, hölls dörrarna låsta och när det skulle handlas mat fick de äldsta gå tillsammans och handla åt alla. Att ingen under 18 skulle få vara med var enligt Melkis Hanna inte bara befängt, det var ju dessutom de ungdomarna hela hans verksamhet riktade sig till.
Den nitiske tjänstemannen krockade alltså med den envisa studenten - som dessutom hade en kompis som var nykläckt jurist. Istället för att godkänna kommunens krav på tillstånd överklagade Melkis Hanna. Orsaken var att automatspelslagen faktiskt inte gällde datorer; de spelmaskiner som lagen talade om definierades med att de startades genom att man stoppade mynt i dem.
Eller som Länsstyrelsen i Örebro län skrev på myndighetssvenska: "För att ett spel ska anses som ett automatspel krävs bland annat att konstruktionen av spelet är sådant att meningen är att en insats ska erläggas i själva spelet för att det ska vara möjligt att spela."
Länsstyrelsen gav Melkis Hanna rätt; det gick inte att stoppa mynt i hans datorer, alltså var de inte automatspel i lagens mening. Leif Andersson överklagade dock genast till Länsrätten, som återigen gick på Melkis Hannas linje.
– Det kände väldigt gott att jag kunde vinna mot kommunen där, att jag hade rätt, säger han.
Nu hade det hunnit bli 2004, Play It:s verksamhet snurrade på fint och för första gången uppmärksammades historien av lokal media. SR i Örebro gjorde ett reportage under rubriken "Lucka i lagen tillåter barn spela barnförbjudet." Där påstods bland annat "det är vanligt att så små barn som tio-elvaåringar kommer till caféerna och där kan de spela dataspel som i butikerna säljs med en åldergräns på 15 eller 18 år."
– Det fanns ju massa lan-kaféer på den tiden, det kan säkert ha hänt någonstans, men inte hos mig, säger Melkis Hanna.
Ett visst skifte kan märkas från det ursprungliga ärendet - från att handla om enbart huruvida miljön det spelas i är farlig, pratas det nu alltså om huruvida spelen i sig borde spelas av barnen. Här kunde, eller möjligen borde, historien ha slutat, men Leif Andersson och Socialnämnden i Örebro kommun tog genast saken vidare till nästa instans, kammarrätten i Jönköping - som gjorde en helt annan bedömning än länsrätten. Nu var det Leif Anderssons tur att få rätt. Göteborgs-Posten skrev efter domen:
"En dator uppkopplad till Internet kan fungera som spelautomat. Det krävs tillstånd om den är tillgänglig för allmänheten. Den slutsatsen drar kammarrätten. En internetdator på ett kafé eller i en butik kan alltså vara olaglig."
Slutligen gick ärendet vidare till regeringsrätten, som i september 2007 gav domen laga kraft. Den korta förklaringen:
"Det kan inte ha varit lagstiftarens mening att tekniken kring betalningssättet skall avgöra huruvida automaten omfattas av tillståndplikt eller inte."
Med andra ord, ungefär som Leif Andersson tänkte den där majdagen 2002. Det finns ju till synes en logik, för inte kan väl den avgörande skillnaden vara om man spelar flipper på ett riktigt flipperspel eller om gör det i form av ett flipperspel på datorn?
Men det är inte där som det hela blir lite konstigt, för automatspelslagen är ju inte en lag om spelens lämplighet, utan om miljöernas som spelen finns i. Och här slog både kammar- och regeringsrätt i princip fast att lan-caféer var de nya flipperhalarna: ”De ungdomsmiljöer med spelhallar som lagen avsåg att reglera utgörs i dag bland annat av den verksamhet som bedrivs på Internetspelcaféer”, konstateras det.
Hemma i Örebro försökte Melkis Hannas begripa exakt vad domen betydde. Det var inte helt lätt. Inte ens Lotteriinspektionen visste riktigt. Så här sa myndighetens jurist Gunilla Paulsson-Lindberg till GP:
– Domen är så ny att vi inte vet hur vi ska agera. Det är något helt nytt för oss.
Till Aftonbladet förtydligade hon:
– Det vi ska göra är att rikta in oss på renodlade spelcaféer. Vanliga internetcaféer som till exempel de som finns på vissa 7-Elevenbutiker och centralstationer kommer vi inte att bryr oss.
För Melkis Hanna lät det snurrigt.
– Så vem ska avgöra vad som är ett farligt spel? Är det okej att spela fyra i rad på biblioteket, men farligare att lira ett spel där man skjuter varandra på ett lan-kafé? Det blir ju löjligt.
Leif Andersson ångrar i dag inte kampen, men tycker det är lite synd att den drabbade just Melkis Hanna.
– Jag hade aldrig några åsikter om honom eller hans verksamhet, han skötte den bra och det fanns inga klagomål, det vill jag betona. Jag tyckte bara att det var vettigt om kommunen hade tillsyn över en verksamhet som riktade sig till unga, det är väl inga konstigheter egentligen? Det ironiska är ju att om han inte hade överklagat vårt beslut från början så hade antagligen inget av det här hänt, säger han.
När domen kom var dock hanteringen av tillstånd enligt automatspelslagen borta från Leif Anderssons bord, ansvarit hade tagits över av Lotteriinspektionen.
– Det är jag glad för. Det var många skumma typer i den där branschen och Örebro är en liten stad. Det är betydligt trevligare och lugnare att ägna sig alkoholtillstånd i restaurangbranschen, vilket jag gör i dag, säger han.
Även för Melkis Hannas del var regeringsrättens beslut av akademisk karaktär. Han lade ner Play It 2006, när gallerian Krämaren skulle byggas om. I dag arbetar han på SEB, men fortfarande blir han upprörd när han ser tillbaka på den långdragna processen.
– Under hela resan gång fick jag inget stöd av spelbranschen och även om andra som hade lan-kaféer var medvetna om rättsprocessen som pågick, så var det nog ingen som fattade vilka konsekvenser det skulle få, säger han.
– Domen var ju dessutom jättekonstig. Flipperhallarna förvandlades inte till lan-kaféer. Det var så uppenbart under hela resan att varken folk på kommunen eller i domstolarna förstod något om dataspel och spelkultur.
Sju år senare verkar finansdepartementet ge honom rätt.
– Om regeringen skulle omreglera de här sakerna idag har omständigheterna ändrats så mycket att regleringen sannolikt skulle se annorlunda ut, säger Carin Kappe, tjänsteman på finansdepartementet med ansvar för bland annat automatspelslagen.
Vilket är en klen tröst för gamingcentret Inferno Online i Stockholm. De betalade sina 70 000 kronor förra sommaren, och tog sedan upp kampen mot myndigheterna. Kanske var det ingen tillfällighet att Inferno Online valde en annan väg än Play It. Den man som fick Lotteriinspektionens första, hotfulla brev i handen var av en slump lillebror till den nykläckta jurist som elva år tidigare hade hjälpt Melkis Hanna att slåss mot socialnämnden i länsrätten.
En historia som vi berättar i morgon, då vi även får höra mer från finansdepartementet. Och vad regeringen har att säga om saken.