Norskutvecklade Agresso gled in på en räkmacka i svensk offentlig sektor 1991 när dåvarande Riksrevisionsverket köpte in systemet för myndigheternas räkning. Riksrevisionen, och därefter ESV, kraftsamlade runt Agresso – ett statligt konsultbolag byggdes upp, ett bolag som kom att sysselsätta drygt 50 konsulter och omsätta över 70 miljoner kronor om året.

2004 sålde ESV konsultbolaget till Agressos ägare, Unit 4. Utan att ta in andra bud, till bland andra Tietos vrede. Vid affären tecknades ett tioårigt drift- och supportavtal som lät alla befintliga myndighetskunder stanna kvar under obestämd tid. Ett upplägg som gett Unit 4 Agresso intäkter på i storleksordningen 100 miljoner kronor per år. ESV har samtidigt fått fem procent av omsättningen i en provisionsliknande avgift.

Flera gånger under åren har andra leverantörer kritiserat ESV:s nära förhållande med Agresso. Nya upphandlingar har gjorts där ambitionen har sagts vara att få in fler leverantörer, men intresset har varit skralt. Senaste upphandlingen fick tas om tre gånger under två års tid innan en annan leverantör, KMD, tyckte sig kunna räkna hem ett anbud. Men KMD har nu dragit sig ur och Agresso är ensamma på tronen igen.

ESV har tidigare slagit ifrån sig all kritik. I dag är tonen till synes mer ödmjuk. Kanske har det att göra med att det tioåriga driftavtalet med Unit 4 Agresso löper ut vid årsskiftet. Efter det måste myndigheterna teckna nya avtal oavsett om de vill eller inte – icke tidsbestämda avtal som det från 2004 ryms inte längre inom lagen om offentlig upphandling. Och då torde kraven på ESV att kunna erbjuda flera alternativ öka markant.

Det är inget fel i att myndigheter trivs med ett system som även rönt framgång i näringslivet på senare år. Men att gynna en aktör av gammal vana rimmar illa med hur konkurrensutsättning är tänkt att fungera.