Föga hyllad, ändå helt avgörande för en hel generation. Nu har Commodore 64 fått sin egen hyllningsbok. Foto: Generation 64
– Vuxna såg på pixlarna på skärmen men fattade inte vad de innebar. De kunde stirra rakt in i ett våldsspel utan att se något; datorn blev som garderoben i Narnia – inte ens när de såg rakt på fattade de något.
Orden är deckarförfattaren Thomas Engströms i den nyutkomna boken Generation 64. Den handlar om en av de största men minst hyllade spelmaskinerna i historien – Commodore 64. En hemdator som förändrade livet för massor av 70-talister, men som märkligt nog ännu inte fått sin rättmätiga plats i vare svensk spel-,musik- och datorhistoria. För det var där allt började enligt författaren Jimmy Wilhelmsson.
Författaren Jimmy Wilhelmssons största utmaning var att få förtroende från dem som är med i den ännu levande demoscenen runt Commodore 64. Foto: Patrik Rosenfeld
– Under de tio år som Commodore 64 regerade som speldator satt över 100 000 unga svenskar limmade vid joystick och skärm. Flera av dem har sedan dess byggt sin karriär på de upplevelser de hade, säger han.
– Kollar du till exmpel på svenska spelutvecklare som är 35 och över kommer du upptäcka att många började sin karriär just här, med en C64.
Commodore 64 tillverkades mellan 1982 och 1994, då bolaget bakom den gick i konkurs. Fortfarande är det världens mest sålda hemdator, och då i början av 1980-talet hade den häpnadsväckande 40 procent av hela världsmarknaden. C64 bestod av en datorenhet och tangentbord i ett. Den kopplades sedan ihop med en tv. Till C64 släpptes genom åren mängder av spel, men eftersom det även gick att programmera på den var det många som fick sin första kontakt med just kodning på det sättet.
Generation 64 är en nostalgitripp, full med spelbilder och annonser från 1980-talet.
Generation 64 bygger på intervjuer med personer som åtminstone delvis formats av sina barn- och ungdomsår med hemdatorn. Där finns operasångaren Rickard Söderberg, som ser stora likheter mellan bland annat Drottningsholms slottsteater och spelet Ghosts’n Goblins.
– För mig är Drottningholmsteatern egentligen en enda stor datorspelsruta, berättar han.
Han brukade hyra sin C64 i godisbutiken Namnam i Halmstad. Hyrde han den en fredag fick han ha den till söndagen. Oftast spelade han ensam, men ibland även med barndomsvännen Linda.
– Spelandet var för mig framför allt en välkommen flykt från verkligheten. Om jag spelade tillsammans med någon var det oftast med min kompis Linda. Vi var ungefär lika mobbade i skolan; hon var den rödhåriga, jag var bögen.
Körledaren och musikpedagogen Therese Stridsberg berättar om hur musikprogram som Music Mate kom att forma hennes liv och serietecknaren Simon Gärdenfors hävdar att han i alla sina serier försöker rita figurerna från C64-spel som Wonderboy och Giana Sisters.
Spelen till C 64 var enkla med dagens mått. Här Giana Sisters, som bland annat inspirerat serietecknaren Simon Gärdenfors.
Där finns också sköna ögonblicksbilder från 1980-talet. Som när Thomas Engström och hans kompisar skulle köpa spel på annons hemma i Nybro:
”I ett hörn stod vi tioåringar och förhandlade med en snubbe i hans raggarkvart om kostnaderna för kassettbandet. På sängen i andra änden av rummet låg en naken kvinna som inte sade något – och där stod vi och räknade våra hundralappar. Vi var hyfsat rädda genom hela situationen men det slutade bra och vi blev lika förvånade varje gång spelen faktiskt fungerade.”
Det är lätt att glömma hur situationen var i början av 1980-talet, men fram till att C64:an kom var man i princip hänvisad till spelhallarna för få uppleva både riktiga spel och bra grafik.
– För många var Commodore 64:s ankomst ungefär som att de fick hem de där arkadspelen i vardagsrummet. Det var som om en helt ny värld öppnade sig. Även om man inte hade någon C64 själv så kände man någon som hade, det var en sådan där 80-talsgrej som alla kände till, ungefär som moviebox, säger Jimmy Wilhelmsson.
Filmkritikern Orvar Säfström berättar att hans möte med hemdatorn var just ett sådant, att drömspelen han spelat på Gröna Lund nu anlände hem till honom. För honom handlade det även om en identitet. Så här berättar han om ett möte vid ett spel just på Gröna Lund:
– Så står plötsligt en mc-kille vid spelet, i full skinnställsmundering med integralhjälmen på golvet och en halvcirkel av småungar runt sig. Han var typ på level 99 och det sprutade rymdmonster på skärmen. Han var så sjukt duktig på spelet och just där utgjorde han min allra första bild av en sann gamer, en rockstjärna i spelhallen; honom ville jag vara.
Men Generation 64 sätter också fingret på att Commodore 64 kan ses som själva början på det svenska spelundret. Till exempel var den första svenska kommersiella spelframgången Space Action, programmerat av Arne Fernlund. Det var 4 kb stort. Hans ungdoms historia från 1970-talet känns igen från så många andra begåvande spelutvecklare; han avskydde skolan, var understimulerad och lärde sig i stället det mesta själv, inte minst via datorintresset.
På en av bokens roligaste – om än inte bästa – bilder står en ung Arne Fernlund poserande med några av alla tusenlappar han tjänade på sitt spel (som av outgrundlig orsak bland annat var en storsäljare i Italien).
Arne Fernlund gjorde Sveriges första kommersiella spelsuccé, Space Action. Här med lite av lönen på tidigt 80-tal. Foto: Generation 64
Men det kanske allra mest fascinerande med hela historien är att den inte tar slut. Än i dag finns det en levande demokultur runt Commodore 64. Att ta sig in i den var en av de största utmaningarna för författaren.
– Från början möttes jag av misstänksamhet, de undrade vem jag var och vad jag hade för motiv. Jag har aldrig själv tillhört de grupperna, mer stått utanför och tittat in. Men så var det någon i gruppen som gick i god för mig och bokprojektet, då öppnades dörrarna och efter det var det i princip aldrig några problem, säger Jimmy Wilhelmsson.
Symptomatisk är nog en av Generation 64:s sista intervjuer, den med Kim Nordström. I dag är han studiochef på spelföretaget Kings kontor i Malmö. Hans långa spelkarriär började just på C64:ans demoscen – en scen han nu återvänt till.
– C64 är i dag ren terapi. Nuförtiden sitter jag långt från själva spelproduktionen i mitt yrke, men även jag behöver få utlopp och själva göra saker, säger han.
Eller som bokens undertitel lyder: ”Commodore 64 gjorde mig till den jag är”.