"Spelföretagen måste ta bladet från munnen"

I går mordhotades en person i den svenska spelbranschen. Jag sitter med hotet framför mig, det är ytterst obehagligt. I går dök även falska twitterkonton upp. Ett var tillägnat "svenska spelvärldens största feministfi**a", ett annat "svenska spelvärldens största attentionwhore." För några dagar sedan hotades flera spelpersonligheter med att deras mail skulle hackas och nakenbilder på dem spridas.

Personerna har en sak gemensamt.

De är alla kvinnor i spelbranschen.

Och det är ändå bara en stilla fläkt mot vad som händer i USA. Där har under de senaste veckorna flera kvinnliga spelutvecklare tvingats söka polisskydd och fly sina hem efter mycket otäcka och målande hot om död och våldtäkt. Flera andra har sagt att de kommer söka nya jobb, de orkar inte mer.

I går blev det känt att Anita Sarkeesian, känd för sin feministiska undersökning av spelmedia i Youtubeserien "Tropes vs women in video games", tvingats ställa in en föreläsning på ett universitet i Utah efter hot om en skolmassaker.

Efter det briserade äntligen storyn i amerikanska medier. I princip alla stora nyhetskanaler och tidningar har skrivit om hur gamers trakasserar och våldshotar kvinnor.

Det är rubriker som spelbranschen inte vill ha. Efter decennier av moralpanik om att dataspel föder riktigt våld eller gör folk beroende, är detta det sista spelföretagen önskar sig.

Men den här gången handlar det inte om moralpanik. Det som händer är verkligt, det är ett riktigt, högst påtagligt problem.

Från spelföretagen är det ändå knäpp tyst.

Alla de många chefer och beslutsfattare jag pratat med genom åren har sagt att frågan är viktig, de vill ha en jämnare könsfördelning bland sina utvecklare. Siffrorna blir sakta bättre, det var 16 procent kvinnor i branschen 2013 jämfört med 10 procent 2010 till exempel. Så här skriver Dataspelbranschen i senaste Spelutvecklarindex om frågan:

"Utöver det långsiktiga arbetet med att locka fler kvinnor till spelutveckling är jämställdhet lika viktigt i spelbranschen som i övriga samhället, då det handlar om att säkra den bästa kompetensen och att vidga målgruppen för spelen."

Well, här är en nyhet: Jag skulle tro att kvinnor just nu inte alls känner sig säkra i er bransch. De har dessutom nu lärt sig den hårda vägen att det är bäst att hålla låg profil och absolut inte snacka jämställdhet - eller än värre att nämna f-ordet.

För de unga tjejer som ser framför sig en yrkeskarriär där de får utlopp för sin kreativitet och kan ta lika mycket plats som männen är det nog inte den där siffran 16 procent som sticker ut just nu; allt de ser är att den del av gamervärlden som hatar dem för deras köns skull får härja tämligen fritt.

I dag har äntligen amerikanska dataspelsbranschen gått ut och tagit avstånd från det som sker. Jag är helt säker på att den svenska branschorganisationen kommer att göra det också; de om någon har drivit de här frågorna hårt.

Men alla ni svenska spelföretag som säger sig vilja att fler kvinnor ska arbeta hos er, var är ni i allt detta? Var är ni, det svenska spelundrets stolta män, ni som gjort beundrade och bejublade spel som Battlefield, Just Cause, Minecraft, Payday, Europa Universalis, Wolfenstein, The Division, Need for Speed, Goat Simulator och alla andra storsäljare? Jag ser er inte och jag hör inte era röster .

Och jag tror dessutom ni helt har missat poängen med att göra dem hörda.

Det är inte för att det behövs ett avståndstagande från spelkulturens skitstövlar som ni måste ta ställning. Det är för att kvinnorna som jobbar i branschen ska känna sig trygga och veta att ni är på deras sida. Det är för alla dem som ni vill ska jobba hos er i framtiden som ni måste ta bladet från munnen, slå näven i bordet och säga det ni, hoppas jag, tycker:

Det är inte acceptabelt att folk i spelkulturens namn attackerar kvinnor. Det här är inte en spelkultur vi står bakom. Vi står bakom kvinnorna i spelvärlden, oavsett om vi håller med dem i allt de säger: Attackerar ni dem så attackerar ni oss!

Hela den här attackvågen är starkt kopplad till en löst sammanfogad rörelse kallad Gamergate, som samlas på forum som 8chan och under hashtaggen #Gamergate på Twitter. De säger sig slåss mot korruption i spelmedia och för den sanna spelkulturen. Det är svårt att fatta exakt vad Gamergate är, även för den som anstränger sig. Att spelutvecklarna drar sig för att ta avstånd från den rörelsen är begripligt, för vad är den ens? Dessutom är det så klart känsligt att gå i strid med en grupp som, i alla fall enligt egen (och förmodligen starkt överdrivna) utsago, utgör en kärngrupp av spelkonsumenterna.

Men det här handlar inte längre om Gamergate.

Det handlar om en systematisk förföljelse av kvinnor. Och även om det inte är någon på Dice som mordhotas eller en anställd på Massive som får sin dörr nedkletad med avföring, så är inte kvinnorna som jobbar hos er blinda. De ser vad som händer och noterar hur deras bransch och arbetsgivare handskas med saken.

Ibland är även symbolhandlingar viktiga. Att visa gränser, att ställa sig mellan dem man bryr sig om och hotet mot dem. Jag vet ju så klart inte hur spelstudiorna handskas med detta internt, men de indikationer jag har är detta är ett icke-ämne - annat än en konsensus att man inte uttalar sig i dessa frågor i studions eller företagets namn.

Nu är det nog. Efter alla år av snickesnack om jämställdhet och behovet av jämnare fördelning mellan könen i branschen har vi nu hamnat i ett akut läge som kräver handling. Ni avgör själva hur spelhistorien ska se tillbaka på er under den här tiden. Var ni de som höll käften och stack huvudet i sanden i väntan på att skitstormen skulle blåsa över? Eller var ni de som visade att ni verkligen vill att spelbranschen och spelvärlden ska vara trygg för alla?

Bollen är er.

Och medan ni snackar ihop er om hur ni ska hantera saken, ta ett varv ute på kontoret och ägna lite särskilt omsorg och omtanke om de få kvinnor som trots allt finns hos er i dag. De som finns där trots att allt i branschen tycks säga att de inte hör hemma där.

Det är dags att bevisa motsatsen för dem.