Nicklas Lundblad skrev tidigare i höst ”Jag känner mig ofta mer som stockholmare än som svensk”, i en text i Svenska Dagbladet. Alla som har kikat på ett Instagram- eller Facebookflöde de senaste åren känner troligen igen sig. Städerna växer snabbt fram som en av de starkaste identitetsmarkörerna i sociala medier. Vilket nog inte är någon slump.

Det får antagligen räknas till en av historiens ironier att hundra års ihärdigt uppdykande nationalism har fått oss att tro att nationalstaten är ett slags naturligt tillstånd. I själva verket är det precis tvärtom. Nationer som samlande kulturell enhet är moderna påfund.

Visst, gränser har funnits sedan länge, men som Erik de la Reguera påpekar i nya boken ”Gränsbrytarna” (Norstedts) var deras syfte inte att hindra människor från att röra sig fritt, utan att begränsa olika arméers oönskade rörelser. Och människorna där innanför då? Ja, de definierade sig snarare utifrån sina härskare än vilka deras medmänniskor var eller härstammade ifrån.

Först med revolutionerna i Amerika och Frankrike vid slutet av 1700-talet skapades deförsta moderna staterna, där nationalidentiteten utgjorde basen.

Men det dröjde innan nymodigheten fick ett genomslag. Vilket inte var så konstigt. I en artikel i New Scientist lyfter Debora MacKenzie fram det faktum att bara hälften av invånarna i Frankrike pratade franska under revolutionsåret 1789. Och i den brittiske historikern David Cannadines bok ”The Undivided Past” visar författaren att språket sällan varit det enande band vi tar för givet. Så sent som under Första världskriget talade mindre än fem procent av befolkningen i Italien italienska i vardagliga situationer. Vilket ändå var en fördubbling mot 1860, då landet enades. Först med tv:ns genomslag under 1950-talet lärde sig en större del av italienarna sitt språk.

Så fort vi väl fick de moderna nationalstaterna, började de falla isär. Och det är en utveckling som fortsätter. Sedan 1960 har det rasat mer än 180 inbördeskrig världen över.

I en tid som präglas av globalisering och ytterst komplexa problem framstår nationerna i dag som mer handlingsförlamade än någonsin. Och dessutom otidsenliga. Mina tankar kan via internet flyga relativt fritt över stora delar av världen, men min kropp behöver särskilda tillstånd så fort den ska passera en gräns.

Som identitetsmarkör verkar nationen inte utgöra någon större lockelse på nätet. Som sådan fungerar den i stort sett bara för historielösa populister eller i underhållningssammanhang där land står mot land. Under fotbollsmatcher och schlagertävlingar fylls de sociala flödena med flaggor och hejarop, men sedan ebbar det nationella snabbt ut och centreras tillbaka till städerna. Som inte bara har faktiska möjligheter att påverka och göra skillnad i många av de komplexa frågor där staterna fallerar (på grund av att de är just stater och sätter ”statsintressen” före allt annat – kika bara på miljöfrågan), utan som också på ett djupare sätt är medskapare till våra identiteter.

Det här går lätt att se i våra flöden, som till stor del präglas av stadsbilder. Tre miljoner Instagrambilder med hastaggen #stockholm ger naturligtvis Nicklas Lundblad rätt. Särskilt eftersom #sverige tickar in på i sammanhanget blygsamma 1,3 miljoner bilder. Och det ser faktiskt likadant ut i andra delar av landet: #borås ger 90 000 träffar, #lund 129 000.

Vi använder oss inte bara av staden som identitetsmarkör för att vi råkar bo där. Vi vänder oss också till den eftersom staten ses som irrelevant – och något måste vi ju bygga våra identiteter på.

Sakta börjar kommunerna så smått inse det här. Tids nog börjar de kanske också prata tillbaka?