Så dök han upp till slut. Mannen bakom den hatade tjänsten Lexbase - sajten som tillgängliggör information om dömda personer i Sverige - Jonas Häger. Och berättade sin historia. Kortfattat såg den ut såhär: Det var jättejobbigt med all uppmärksamhet, medias jakt och dödshot från kriminella som inte ville ha sina domar på internet, så jobbigt att han till slut tog kontakt med Säpo för att få hjälp.
Samtidigt gjorde uppmärksamheten och folks nyfikenhet att det regnade pengar över bolaget och Jonas Häger visste inte om han skulle vara glad för pengarna och den enorma pr-effekten eller rädd för dödshoten mot honom och hans familj.
Oavsett vad man tycker om den etiska aspekten av Jonas Häger och Lexbase utnyttjande av den svenska offentlighetsprincipen och utgivarskapet som bolaget gömmer sig bakom så kan man konstatera att kombinationen teknik, uthållighet och nyfikna kunder alltid vinner över moraliska resonemang.
Jag tycker att Lexbase är ett cyniskt utnyttjande av ett bra system som bygger på tröghet (man måste kontakta domstolen och begära ut en handling) och ansvarsfulla publicister (namn på dömda personer publiceras i undantagsfall) vilket därmed skyddar personer som har begått och sonat sina brott.
Det bryr sig Jonas Häger och nyfikna människor inte ett dugg om. För där finns ett kittlande innehåll och en teknik som kan distributera innehållet.
Nästa steg för Lexbase är en tjänst där du kan hitta läkare och tandläkare som har fällts i vårdens ansvarsnämnd för fel i sitt yrkesutövande. Vad du, jag och läkarna tycker om det spelar ingen roll. Pengarna kommer att fortsätta att rulla in för Lexbase och Jonas Häger.
