Kan man sakna ett dataspel? Jag satt häromdagen och tänkte tillbaka på den enastående spelkänslan i några av de spel jag spelat och det slog mig då att jag ibland saknar det i dagens spel. Jag minns särskilt de första gångerna jag spelade Alone in the Dark, och hur skräcken, den enkla grafiken till trots, spred sig i rummet när musiken ändrades och något rombiskt försökte äta min själ. Jag minns också Elite och Transylvania och... Så hur är det. Är dagens spel helt enkelt inte lika spelbara? Lika bra?
Det är givetvis en alldeles för enkel åsikt, och jag är ganska övertygad om att den är falsk. När jag i vintras hade tillfälle att spela Room I och II med barnen kändejag samma eufori som när jag var yngre och spelade ett riktigt bra spel, samma känsla av total inlevelse, och då slog det mig att det är precis som med läsning. Att läsa för att man måste, eller slöläsa på ett flyg eller traska igenom en facktext är lika oinspirerande som att spela lite World of Warcraft bara för att hinna levla ikapp nu när Draenor haft premiär. Att spela är en aktiv, inlevelsekrävande verksamhet – och jag tror nästan att det krävs mer för att spela bra än för att läsa bra.
Nu hör jag förskräckta suckar från bibliotekarier och andra. ”Läsandet engagerar ju hela fantasin”, kanske någon säger, eller ”spel är ju så förutsägbara”. Alfred Hitchcock och tre deckare var också ganska förutsägbara kan jag berätta, men de var fantastisk sommarläsning ändå. Och hela fantasin... Jag vet inget som engagerade min hela fantasi lika mycket som Zork I-III när det kom och det var ett textäventyr. Men jag skulle ha turen att uppleva samma sak igen när jag för första gången som odöd lönnmördare reste till Undercity och såg en helt ny värld öppna sig där. Fantasin spelar på alla register, och behöver inte begränsas till text, eller läsande.
Om det här nu stämmer så betyder det att precis som vi lär oss att läsa och skriva, så kanske vi bordelära oss att spela. Vi kanske till och med borde lära ut spelandets konst. Och kanske borde vi göra det i skolan.
Inte direkt ett förslag som kommer att omfamnas av de mer traditionella kanske, men spelandet är mycket mer än det i förstone ser ut att vara. Att spela är att manipulera en komplicerad kontext med många olika variabler och dessutom engagera hela sin egen föreställningsförmåga i att förutsäga hur en viss given handlingslinje kommer att påverka helheten.
Det finns ingen bättre beskrivning av många av de kognitionsyrken som nu växer fram. Från politiker till it-konsult är det just detta som vi är sysselsatta med: att spela ut olika scenarier, projekt och förslag i en komplex kontext.
Idén om dataspel i skolan är långt ifrån ny, men oftast är det som ett alternativt pedagogiskt instrument som spelen introduceras. Jag skulle vilja pröva hypotesen att spel lär ut den kanske mest grundläggande förmågan att lösa problem och tänka som krävs i ett komplext informationssamhälle, och att lära sig att spela – på det där fantastiska sättet där man blir helt uppslukad av spelet och av allt det som spelet berättar, erbjuder och utmanar med– är kanske till och med viktigare än att läsa, räkna och skriva. Och det betyder givetvis inte att dessa saker är oviktiga.
Den franske filosofen Paul Ricouer gör i sina arbeten anmärkningen att vi inte kan annat än se världen i tidsserier, i berättelser och i vad han kallar en narrativ ordning. Det är riktigt, och konsten att skapa sådana ordningar, att förhålla sig till världen och leva i den mångfald av berättelser vi kallar livet – vad är väl den konsten om inte just konsten att spela?