Charlotta Falwin skriver om riskerna med att ha för kul på jobbet.
Det lär vara så att många människor upplever stunder av lycka oftare på sitt arbete än med familjen, vännerna, hunden eller fiskespöet. Den euforiska känsla som uppstår när kroppens belöningssystem sprider dopamin i hjärnan är helt enkelt lättare att uppnå i jobbet.
Och visst är det en ynnest att ha ett jobb som man trivs med. Intressanta arbetsuppgifter, trevliga kolleger, bra chef. Att gå med lätta steg till kontoret på morgonen och ha svårt att slita sig och gå hem när dagen är slut. Att sedan fixa lite mejl på kvällen är roligare än att kolla på Sportnytt. Veckan går fort, och en del av helgen också. Det blir några timmars jobb på söndagen också.
Läs mer: Om cio:n inte är portvakt får hen mycket att städa upp
Enda problemet är kanske lite dåligt samvete för att tiden inte räcker riktigt till för familjen eller vännerna. Och så det där med träning. Men det är okej, för det är ju så kul på jobbet, eller hur?
En bra dag är en dopamindopad dag, både för Dig och Din chef. Faktum är att de flesta någotsånär moderna ledarskapsknep i grund och botten går ut på att se till att medarbetarna ges tillfälle att få dopaminkickar på jobb. Belöning i form av pengar som motivation för intellektuell prestation är meningslöst, till och med kontraproduktivt, hävdar forskarna.
Dopamin däremot är synnerligen verkningsfullt. Och beroendeframkallande. Den där sköna känslan av att ha gjort ett bra jobb, få en klapp på axeln, känna att man har gjort skillnad. Den känslan vill man gärna få igen, så man pinnar på, tar sig an nästa utmaning, klarar den, och får en ny dopaminkick. Som gör att man vill trippa igen. Och igen.
Läs mer: Falvin: Efter tio år är det hög tid att röra på sig
Så snurrar ekorrhjulet på, tills något händer på jobbet. Ny chef som visar sig vara en komplett jubelidiot. Eller kunden som plötsligt ändrar sig, lägger ner projektet som du jobbar med. Eller ett plötsligt ägarbeslut att sälja bolaget. Eller någon långt borta som bestämmer att det här affärsområdet ska flyttas. Eller något annat oförutsett. Bortom Din kontroll och omöjligt att förutse.
Den självklara kranen till vardagsglädje stängs plötsligt av. Kickarna som det gav att lyckas i jobbet, ta hem affären, lösa buggen, få ihop avtalet och se leveransen gå iväg till kunden. De kickarna är borta. Källan har sinat. Motivationen dyker. Tillvaron blir plötsligt mycket tristare. Rentav meningslös. Dopaminabstinens. Ångest.
Som chef har jag många gånger haft enorm nytta av att medarbetare haft jobbet som huvudkälla för sina dopaminkickar. Det är oslagbart. Jag har också själv varit där. Trippat på jobb, ägnat ledig tid åt återhämtning inför nästadags dopamindos, försummat familj och privata projekt.
Men likt en avvand och nyfrälst missbrukare har jag börjat predika måttlighet. Eller rättare sagt riskspridning.
Kul på jobbet är bra, men låt det inte bli din enda eller viktigaste källa för välbefinnande. Det är ett jobb. Det är förgängligt och kontrolleras av andra, oavsett om det är du som är chefen. Lägg inte alla ägg i en korg, utan se till att du tankar dopamin från många olika kranar, helst sådana du själv styr över!