”Programmering i skolan är mer än att koda”

Linda Manilla. Foto: Karin Lindström
På många håll runtom i Sverige satsas på att få in programmering i skolans olika ämnen. I Finland är programmeringen med i läroplanen från hösten 2016 och i Storbritannien och Estland är det redan infört.

Vad är då vitsen – ska alla bli programmerare? Bilden som framträder är en vit ung man som stänger in sig med en pizzabit och en Joltcola och gör ett program, konstaterar Linda Mannila som forskar i datavetenskapens didaktik och utbildningsteknologi och en av talarna på skol-it-mässan Sett som pågick i veckan.

– Många frågar sig om sjuåringar verkligen ska hålla på med sådant – ska de inte lära sig matte först. Och har man den synen håller jag med, säger hon
Men det går inte att reducera till att fråga vilket programmeringsspråk som ska användas.

– Det handlar om mycket mer än kodning, det är bara en bråkdel av det man gör. Tankearbetet man behöver göra är mycket större än så.

Linda Mannila spaltar upp hela den process som inryms i programmering – analysera problemet, utvädera olika lösningsmodeller, designa en lösning, skriva programkoden, testa och avlusa programmet.

Läs mer: Skolorna struntar i problemen och satsar stenhårt på molnet

Det handlar också om delaktighet och demokrati. Att lära sig förstå den digitala värld vi lever i på samma sätt som vi lär oss förstå den fysiska, få insikten att det finns människor bakom sajterna vi använder på internet och spelen vi spelar.

Linda Mannila brinner lite extra för få in datalogiskt tänkande i skolan.

– Då menar jag inte att vi ska tänka på ett annat sätt utan om ett sätt att strukturera sitt tänkande, säger hon.

Det inrymmer både koncept och färdigheter.

Läs mer: Så fortbildar du dig in i framtiden

Koncept är sådant som logik, entydiga algoritmer, dela upp problem i mindre bitar, se mönster att använda sig av, att kunna ta bort onödiga detaljer och att kunna dra slutsatser av det man gjort.

Färdigheter handlar om att kunna sätta sig ner och testa sig fram. designa, hitta fel och lösa dem att inte ge upp och om att samarbeta.

För mindre barn behöver programmering inte ens inbegripa en dator, förklarar Linda Mannila och visar ett exempel där ett barn använder papperspilar för att
styra hur föräldern ska hoppa.

– Rätt snart kommer barnet på att pilarna går att vrida så att föräldern får hoppa åt sidan. Sedan behövs siffror så att det går att lägga in hur många gånger man ska hoppa.

Och till sist testar barnet gränsen och lägger in att föräldern ska hoppa miljontals gånger – och leken och programmeringen tar slut med ett skratt.
Just nu är Linda Mannila involverad i förberedelserna inför att programmering införs i den finländska skolan. Det finns inget om det i lärarutbildningen och det finns 40 000 lärare så det gäller att få alla på banan.

– Jag arbetar med fem kommuner i Åbotrakten och Vasa där vi tillsammans ser hur det ska introduceras i olika ämnen. Vi håller också på att ta fram och testa ativitieter. låta lärare vidareutbilda kolleger och att skapa en öppern resursbank.

Ligger Sverige på efterkälken tycker du?

– Nej, det tycker jag inte, det händer väldigt mycket här runtom på olika skolor. Men skillnaden är att det snart är obligarotiskt i Finland.

Computer Sweden frågade fyra personer på skol-it-mässan, "är du intresserad av programmering i skolan?"

Foto: Karin Lindström
Anders Örnhed, lärare i data och matematik, NT-gymnasiet i Järfälla:
– Ja absolut. Jag är själv programmeringslärare på mitt gymnasium och det skulle vara jättekul at få in det på hela skolan. Nu undervisar jag i Java för elever som går naturvetenskap och teknik.

Foto:Karin Lindström
Kristina Tranetoft, språklärare på högstadiet, Aspuddens skola:
– Nja, det är något av det jag inte är så nyfiken på personligen och som jag inte närmat mig som språklärare på högstadiet. Bara den enorma mängden digtiala verktyg som finns att experimentera med räcker för mig i dagsläget.

Foto: Karin Lindström
Charlotte Thunman, SO-lärare på högstadiet, Kungliga balettskolan:
– Ja efter föredragen jag hört här, har inte varit det spontant. Men för elevers del tror jag det är jättebra att få mer kunskap om datorn som ett verktyg och att bli medvetna om att det finns någon som skapat alla spel och allting som finns runt om dem. Jag har själv so-ämnen i årskurs 7–9.

Foto: Karin Lindström
Hans Larsson, rektor, och Emeli Lafervall, it-support, Västbergaskolan:
– Ja, det används redan en del hos oss. Av lärare hos oss i teknikämnet på högstadiet och på mellanstadiet, Det känns att det ligger i tiden och är viktigt.