Papperstid. Hur låter det? Tänk om någon hävdade att vi behövde ha en debatt om hur mycket tid som unga använde papper på olika sätt – skulle vi inte då av—färda det som rent nonsens? Det beror på vad man gör med papperet – om man skriver på det, läser, målar, viker flygplan av det eller kanske leker med klippdockor. Papperstid är ett begrepp som fokuserar på mediet inte på dess användning, och det skulle därför avfärdas som skäligen meningslöst.

Ändå talar vi om skärmtid.

Förmodligen beror det på att vi tänker på något speciellt: vi tänker på hur barn sitter med sin padda eller dator, hur de absorberas av ett spel eller tittar på videor. Vi tänker att det där kan ju inte vara bra om det blir för mycket, så vi försöker att hitta ett så lätt sätt som möjligt att undkomma diskussionen. Vi koncentrerar oss inte på vad barnen gör, utan på mediet. Så vi begränsar deras skärmtid. Det spelar ingen roll om de programmerar, spelar spel, ser på naturprogram, lär sig spela banjo, skriver romaner eller bara chattar med kompisarna. Vi vill begränsa den tid de interagerar med en skärm.

Det säger något om oss.

Vi vill ha lätta lösningar på frågan om hur vi kan hjälpa våra barn att utvecklas. Det säger nog mer om oss än om den nya teknikens utmaningar.

Läs mer: Nicklas Lundblad: "Att ta en kurs på nätet är en utmaning i flera dimensioner"

Det är ofta såhär: vi skyller på tekniken för att den ställer obehagliga frågor om hur vi handlar, och vad det är vi gör. Vi använder en padda som barnvakt och blir sedan förskräckta när barnen upptäcker den rikedom av olika möjligheter som döljer sig på andra sidan skärmen.

Jag önskar att jag kunde säga att jag var klok nog att inse detta på egen hand, men det var förstås mina barn som påpekade det för mig. När jag aviserade att vi skulle ha en diskussion om skärmtid så blev de sura och satte sig på tvären – och jag trodde förstås omedelbart att det var ett tecken på att det verkligen fanns ett problem: hur skulle de kunna bli såhär sura om de inte var på väg att bli skärmberoende (återigen, skulle någon ta begreppet pappersberoende på allvar?). Men varefter vi resonerade genom det framkom att de tyckte att det var orättvist, eftersom de inte gärna kunde se hur att se ett avsnitt av Man vs Wild, ett parti Hearthstone och en dungeon in World of Warcraft kunde vara samma sak som att programmera på Codeacademy eller chatta med kompisen i USA. Och de har ju rätt. Det är inte samma sak.

Läs mer: Nicklas Lundblad: "Dataspelande mer krävande och givande än sitt rykte"

Det betyder inte att vi gett upp på skärmtid i min familj. Vi kallar det nu efter en överenskommelse för hjärntid i stället. Hjärnan måste, har vi enats om, göra olika saker för att utvecklas. En del utomhus, en del inomhus, en del med papper och en del med skärm. Rådet att ge sig ut och få frisk luft är tidlöst och det håller jag fast vid.

En sak, dock. Vi kom överens om att man bör tänka aktivt kring sin hjärntid. När de sätter sig och spelar så vill jag att de berättar för mig hur länge de tänker spela. Av två skäl: jag vill att de själva ska se hur mycket tid de spenderar, och jag vill att spelandet skall vara en diskret aktivitet, inte ett tillstånd som man försjunker i utan gränser. Vi gör samma sak med film och tv.

Att se sin tid, och hur man tillbringar den, som en investering är ett sätt att tänka kring hjärnan som jag hoppas att de kan ta med sig in i vuxen ålder.

Tänk bara på e-post. Jag försöker nu se till att jag sätter tidsgränser för hur mycket tid jag spenderar med mejl, och det är av exakt samma skäl. Inte för att jag är orolig för min skärmtid, utan för att jag är orolig för hjärnan.