Legacysystem är ett välbekant problem i systemvetenskapen. Åsikternaom dem varierar: från att det rör sig om hopplöst föråldrade system som ingen orkar ersätta till att det enda som faktiskt fungerar är det som vi ibland nedlåtande kallar just legacysystem. Problemet som dessa system ställer oss inför är emellertid oerhört intressant i samhälleliga brytningstider.
Det är möjligt att tänka på legacysystem inte bara som de olika mjukvarusystem som finns i organisationer, utan som de institutioner i samhälletsom utvecklats under lång tid och som nu plötsligt inte motsvarar samhällets behov på samma sätt. Myndigheter, utbildningssystem, arbetsmarknad – alla är i en eller annan mening en sorts legacysystem, system som utvecklats över lång tid och som i allt högre utsträckning blivit föråldrade.
Läs mer: Utvecklande eller tidsfördriv beror på hur skärmen brukas
Alla legacysystem förändras på sikt, om de blir tillräckligt gamlaoch förbisprungna. Det kan ske på litet olika sätt, men framförallt handlar det om att de antingen ersätts eller går sönder.
Att ersätta system är kostsamt – inte minst psykologiskt. Men det är ingenting jämfört med kostnaderna för ett system som går sönder. Och det låter märkligt att man i en rationell organisation skulle låta systemen gå sönder. Vem gör väl det? Varför går så många system sönder innan de ersätts?
När man studerar organisationer är ett vanligt skäl till att inte ersätta systemen att ingen längre vet hur de fungerar. Den som installerade dem, eller som byggde dem, jobbar inte längre kvar. I andra organisationer har systemen vuxit sig så stora att komplexiteten gör det omöjligt att se en enkel väg att ersätta dem.
Det handlar alltså inte om dumhet eller lättja, utan om en djupare oförmåga som har sin rot i hur systemen är konstruerade.
När det inte går att ersätta systemen blir den förutsägbara katastrofen bestämmande för hur hela organisationen utvecklas. Utvecklingshastigheten bestäms av den hastighet med vilken systemen fallerar, och kostnaden blir alltid maximal. Samtidigt finns det inte mycket man kan göra. Det går inte att ersätta vissa system.
Sådana system – låt oss kalladem Shivasystem eftersom de endast kan utvecklas genom att gå under – är farliga och kan mycket väl ta med sig resten av organisationen när de kraschar. Samtidigt är de inte helt ovanliga.
Den stora, och obehagliga frågan, är hur många sociala system och institutioner som är faktiskt är Shivasystem i dag. Kommer vi att kunna reformera utbildningsväsendet eller måste det gå sönder? Kommer arbetsmarknaden att kunna anpassa sig till den nya verklighet som automatisering och algoritmisering innebär? Hur är det med ekonomin i stort? Och den kanske största frågan: är den moderna sjukvården ett Shivasystem?
Och om de kanske viktigaste systemen vi bygger samhället på är Shivasystem, vad betyder då det för samhället?
Läs mer: Att ta en kurs på nätet är en utmaning i flera dimensioner
Det är värt att studera frågan närmare. Kan vi förvandla Shivasystem till legacysystem som misslyckas mjukare? Förutom att det är en fråga som är teoretiskt intressant, handlar den om samhällets stabilitet över tid. Här finns det kanske något att lära sig av den stora och växande del av systemvetenskapen som studerar just legacysystem.
Det är vårt ansvar att ta reda på det.
När Shiva dansar världen in i förintelsen i den indiska konsten gör han det ofta över en liten figur under sitt vänstra ben. Det är en demon, Apasmara, som symboliserar okunskapen. Alla Shivasystem är beroende av just okunskap och ointresse och kan bara besegras genom att dessa besegras först.