Den här artikeln publicerades första gången 2016 och återpubliceras med anledning av Sveriges beslut att skicka Archer till Ukraina.

Skjut ett par skott. Sen gäller det att försvinna fort, för fienden ser var granaterna kommer ifrån och skjuter tillbaka. Ju snabbare haubitsen kan vara stridsberedd, skjuta och försvinna, desto större chans har den att överleva i strid. Shoot and scoot, är det engelska uttrycket.

Archer
Foto: BAE Systems Bofors

BAE Systems Archer, eller Artillerisystem Archer är en modern haubits, alltså en kanon med förmåga att skjuta i vinklar högre än 45 grader. Den är inget annat än ett datoriserat, industriellt styrsystem med stor GIS-förmåga, som det kommer tunga, datoriserade järnbitar ur. Just det här styrsystemet är inbyggt i en modifierad sexhjulsdriven, midjestyrd entreprenadmaskin från Volvo, en garanti för att systemet ska klara sig bra i svenska sjumilaskogar med upp till en meter snö.

Archer har utvecklats av Bofors i Karlskoga, en del av den stora försvarskoncernen BAE Systems. Just i Karlskoga utvecklar och producerar man marina produkter och artilleri, inklusive ammunition.

Haubitsen är ett vapen för indirekt eld, alltså när skytten inte ser målet. Personalen får koordinater och skjuter mot något som är så avlägset att det inte syns, kontra en stridsvagn med direktverkande eld där skytten kan se målet hela tiden. Direktverkande eld med en haubits hör till sällsyntheterna, även om det är möjligt.

Archer
Vi träffade projektledaren Mikael Take, utvecklingsprojektledaren Pär Eriksson och Mikael Olsson som är ansvarig för programvaran i projekt Archer. Här ser du två av dem framför haubitsens nödkörningshjul.

Archer togs fram som ett långt samarbete mellan Bofors, beställaren FMV och brukaren, Försvarsmakten. Kravet var att Archer skulle kunna användas på alla ställen där det svenska försvaret har trupper. Det inkluderar svenska skogar och svensk vinter. Dag och natt.

I början av 1980-talet infördes ett modernt artillerisystem i Sverige, kallat Fälthaubits 77 med 155 mm kaliber och en vidareutveckling kom under 1990-talet kallad FH 77B. Under senare delen av 90-talet arbetade man med att få FH 77B självgående. Ett alternativ baserades på en civil volvodumper av typen A30E 6x6. Dumpertypen används överallt, på byggen, i gruvor och i skogen. Den är robust och reservdelarna finns också överallt. Med inspiration från kustartilleriet gjorde man systemet mera automatiskt, flyttade in servispersonalen i fordonets hytt och döpte om dem till operatörer. Antalet operatörer minskades från 10 till 4, även om det hela kan skötas av enbart föraren. Mot slutet av 00-talet hade detta lett fram till dagens artillerisystem. En beställning på utveckling erhölls 2008 och den 28 september 2015 överlämnade Bofors den första serieproducerade enheten till FMV.

Översikt av systemet

Med rätt ammunition kan Archer skjuta 50 kilometer. Sätt det i samband med något känt, som Uppland. Med haubitsen i centrala Stockholm kan den skjuta nästan ända till Uppsala (Danmarks gärde). Eller från Grisslehamn till Åland. Det är ofattbart långt. Även kustartilleriet borde vara intresserat.

alt
Klicka på bilden för en större version.

Modern skjutning är till största delen automatisk och datorstyrd. Ett elduppdrag kommer in från beställaren, stridsledaren, som ett elektroniskt dokument, med önskad verkan och tid då granaten ska vara framme, eventuell MRSI osv. Uppdraget kan komma redan då fordonet är under gång. Föraren har en elektronisk karta och det är nu upp till denne att hitta en bra plats att parkera på. När fordonet är parkerat och stabiliserat beräknar ballistikfunktionerna i ombordsystemet hur haubitsen ska laddas och eldröret riktas för att granaten ska hamna på rätt ställe, givet eldrörets nuvarande position. Skytten kontrollerar att uppgifterna är rimliga, klickar ”Fyr” och sedan skjuter haubitsen när det är lämpligt, med lämplig laddning, elevation osv. Det finns hakar, som sidvindar, till exempel. Väderdata förutsätts systemet få meddelande om från BMS, eftersom Archer själv inte kan mäta in vart granaten tog vägen (eldreglering). Det kan skötas med radar eller laserinmätning, men ligger utanför Archers funktion.

Vapnets eget kärnsystem, som har hand om dess interna funktioner, är integrerat med BMS, Battlefield Management System, eller vad vi i Sverige kallar för det nätverksbaserade försvaret. Vad som finns i BMS-molnet har Archer-personalen inget med att göra, ej heller hur flera stridskrafter samordnas eller hur observatörsdata från spaningstrupper eller radar kommer in till BMS. Det är upp till stridsledaren att samordna data och lämna ut elduppdrag till enheterna för att göra striden så effektiv som möjligt.

Det allra viktigaste är att man vet var vapnet befinner sig. Positionen tas huvudsakligen från ett system för tröghetsnavigering (INU). Det ger svar på dels var fordonet är, men också hur det är riktat. Startdata till INU-systemet tas från GPS. Skulle GPS ha fallit bort kan man ange startkoordinater manuellt, genom att peka på en karta. Den GPS-styrda granaten Excalibur kräver dock tillgång till GPS med militär noggrannhet.

Läs också: Uppkopplad på 10 000 meter – så funkar wifi på flygplan

Närskyddet och förmågan till närobservation utgörs av Kongsbergs vapenplattform RWS Protector (Remote Weapon Station), en fjärrstyrd kulspruta med ett antal kameror, som sitter monterad ovanpå förarhytten. Man ska inte överdriva betydelsen av RWS-systemet och dess sensorer. De används endast sällan för att rikta haubitsen och duger inte att lokalisera mål på långa avstånd, utan är enbart tänkta för närskydd. Uppgifter som passar en långskjutande haubits, som koordinater, mål och insatstyp kommer från stridsledningen, via radio. Används emellertid RWS för närstrid förvandlas haubitsen till en ganska kraftfull kulspruta.

Lasermätsystemet används mest för att mäta in om det finns något ivägen när man ska skjuta. På engelska kallas det Near Crest, eller ”Mask, uppåtgående gren”. Förr undersökte personalen visuellt att det inte var något i vägen (berg, trädtopp etc), men det duger inte för ett snabbt automatiskt system, utan istället används RWS-ens sensorer för att upptäcka hinder och automatiskt förhindra (”maska bort”) dem från möjliga skjutriktningar.

Vill man inte ha Protector kan man välja Bofors Lemur, som fungerar likadant. Det svenska försvaret valde dock Protector.

Sida 1 / 4

Innehållsförteckning

Fakta

Dimensioner
Bredd: 3,0 m
Höjd: 3,4 m
Max. elevation: 10,6 m
Längd: 14.3 m (som ett RC-lok)
Totalvikt: 33 ton

Haubits
Kaliber: 155 mm
Pipans längd: L52 (0,155 x 52 = 8,06 m)
Elevation: –1° till +70°
Sidled: –85° till +85°
Magasin: 21 skott, 117 modularladdningar
Eldhastighet (salva): 3 skott/20 s = 1/6,67 s
Eldhastighet (intensiv): 21 skott/3,5 min = 1/10 s
Eldhastighet (kontinuerlig): 54 skott/35 min = 1/39 s
Räckvidd: 35–50 km beroende på ammunition
Klargörning: 20 s
Ur strid (brösta upp): 20 s
Eldledning: Dag- och nattförmåga

Mobilitet
Drivning: Volvo A30E med 6-hjulsdrift
Motoreffekt: 252 kW/340 hkr
Hastighet: 70 km/t
Aktionsradie: 500 km. På ett dygn kommer man från Haparanda till Lund.
Bränsletankens rymd: 400 l
Största motlut: 30°
Snö-vattendjup: 1 m
Frigång: 0,4 m