De flesta programmerare som är engagerade i sina yrken tycker det är kul med programmeringsspråk, nya som gamla. Även många som säger att ”det spelar ingen roll vilket språk man använder” lockas lätt in i diskussioner om olika språks för- och nackdelar. Jag är likadan själv.

Det stora intresset för språk märks inte minst i mängden nya språk som presenteras kontinuerligt. Det formligen väller in nya språk på marknaden. Eller marknaden förresten, i dagens snabba nyhetsklimat befinner sig de flesta nya språk som presenteras i mycket tidiga förhandsversioner. Så tidiga att de inte är användbara för skarpa projekt.

Läs också: 10 mjuka råd för hårda utvecklare

Det finns naturligtvis många saker att tycka om det här. För det första att det är lite trist att de flesta nya språk som presenteras är tänkta som bättre alternativ till existerande språk. Go och Rust i stället för C är två exempel på det.

Det vore roligare med fler helt nya konstruktioner.

För det andra känns inte mängden nya språk rimlig. Bara i dag har jag till exempel läst om Coconut som är ett funktionellt språk som är inspirerat av Python, Oden som beskrivs som en variant av Go med flexiblare typhantering och Crystal som är tänkt att dra nytta av fördelar med flera olika språk, bland annat Ruby.

Utan att på något sätt göra tummen ned för något av de tre språken kan man konstatera att det inte finns ett så stort behov av nya språk. Utbudet känns inte heller försvarbart som en källa för inspiration för förbättringar av existerande populära språk.

Jag varken kan, eller vill, förbjuda folk att skapa nya programmeringsspråk. Men om jag får framföra ett önskemål så är det att de som är sugna på att skapa nya språk oftare sluter sig samman och samarbetar i lite större projekt. Då borde antalet nya språk bli färre och de som skapas ha mer att erbjuda i medeltal.

Men jag kan absolut identifiera mig med att vara en ensamvarg som sitter själv hemma på kammaren och bygger fantastiska saker. Jag tror att det ligger i sakens natur att många av de som är intresserade av och kapabla att skapa nya språk fungerar så.

Läs också: Snart finns det 25 miljoner utvecklare i världen – det här jobbar de med

Det är lätt att förstå varför det lockar att skapa språk. Det är kul, intressant och uppslukande. Det märkte jag själv redan på en universitetskurs i kompilatorteknik för över 30 år sedan.

Och det är bra för egot. Om man lyckas väl så kommer berömmelse i ”rätt kretsar” som ett brev på posten. Det är en väldigt stark drivkraft för många programmerare. Lägg till det den rena hobbyaspekten, att det är kul att ha ett projekt i gång, nästan oberoende av hur mycket man jobbar med det och hur det går. Så känner i alla fall jag och många med mig.

Så vi lär få se en fortsatt strid ström av språk, vilket trots allt är kul på många sätt. Men de flesta kommer knappast att bidra till it-utvecklingen på ett märkbart sätt.