När EU nu ser över ny lagstiftning för robotar och artificiella intelligenser går meningarna isär om hur ett sådant förslag faktiskt kan se ut. Och det var en rapport fylld av kompromisser som EU-parlamentets rättsliga utskott den 12 januari la fram för övriga ledamöter.
Frågan på bordet är hur samhället ska bedöma och hantera den smarta teknik som nu växer fram. Vem är ansvarig om en robot skadar en människa, vem ska betala om en självkörande bil krockar med en annan? Syftet är bland annat att komma till rätta med problem kring etiska dilemman. Men diskussionerna har också kretsat kring arbetsmarknadens påverkan, skatt, riskbedömning och tillsyn.
Oenigheten bland utskottets medlemmar visar på svårigheterna med lagar kring teknik som än så länge, till stora delar, befinner sig i sin linda. Ska det införas skatt på robotars arbete? Vilka risker finns det om man blickar in i kristallkulan? Hur skyddas användarnas säkerhet och integritet? Behövs ens helt nya lagar?
– Ja, det behövs nya lagar för att underlätta utvecklingen och användningen av robotar och artificiell intelligens. Det behövs för att vi ska kunna hantera de problem som kan uppstå, säger Max Andersson, svensk EU-parlamentariker från Miljöpartiet och ledamot i det rättsliga utskottet.
Läs också: Ska robotar hållas ansvariga inför lagen för sina handlingar? Nya regler diskuteras i EU
Han säger att det förslag som lagts fram är en kompromiss, som så ofta i det politiska arbetet. Men på en punkt är utskottet eniga: diskussionen är viktig och nödvändig. Vill vi ha tillverkningar av robotar i Europa behövs gemensam och flexibel lagstiftning, samt fastslagna standarder säger utskottets ledamöter vid ett presseminarium i EU-parlamentets lokaler i Bryssel.
Ett stort antal journalister har bjudits in till ett tvådagars seminarium om parlamentets initiativ. Efter säkerhetskontroller och registrering hälsas vi välkomna av Sheldon, en trevlig prick i plast och metall som är både underhållande och lättkränkt. Det retroinspirerade ansiktet kan skratta, gråta och flörta. En digital butler från franska robotföretaget Evotion, som också ligger bakom humanoiden Nao.
Se oss prata med roboten Sheldon:
Sheldon är en harmlös skapelse vars primära uppdrag är att roa. Men forskningen har också gett oss drönare som kan synkronisera sina rörelser, maskin- och djupinlärande datorer som själva kan skapa egna algoritmer. Artificiell intelligens som redan vida överträffar den mänskliga hjärnans kapacitet. Det är fascinerande, men väcker oro. Max Andersson säger att riskbedömningen är något som har tonats ner i rapporten. Men det betyder inte att oron inte finns i mötesrummet i parlamentsbyggnaden.
Föredragande för rapporten är Mady Delvaux som representerar Luxemburg och den politiska gruppen för parlamentets socialdemokratiska partier. När hon presenterade sitt utkast till förslag sommaren 2016 la hon fram idéen om att sofistikerade robotar ska kunna tillskrivas status som elektroniska personer. Med rättigheter så väl som skyldigheter. Förslaget fick genast kritik inte minst från branschorganisationer som sa att det är alldeles för tidigt att ens börja tänka i sådana banor. En robot som kan klassificeras som en elektronisk person ligger minst 50 år fram i tiden.
– Jag håller med, robotar är inte där än. I rapporten för jag fram flera olika perspektiv som diskuteras i samhället. Och vi ska fatta beslut baserade på rationella grunder och samtal. Men det ställer krav, att ta fram lagar och regler för teknik som utvecklas snabbt och inte ens finns i dag. Det kräver att vi är uppmärksamma så vi inte hämmar innovation. Och det kräver att vi utgår från verkligheten, säger Mady Delvaux.
På den punkten får hon medhåll från utskottskollegan Max Andersson som vidareutvecklar resonemanget. På många områden regleras något som har uppnått ett visst mått av stabilitet. När regler för något som befinner sig i snabb och ständig utveckling måste regelverken följa med hack i häl.
– Om vi har robotar eller drönare i samhället som har kameror, då behöver vi ha dataskyddslagar framtagna för att inte resultera i ett övervakningssamhälle samtidigt som data hanteras på ett säkert sätt, säger han.
En fråga som tidigare var uppe på tapeten var den om en algoritm kan omfattas av upphovsrätten. Nu är förslaget borta, efter att Max Andersson hade yrkat på att upphovsrätten tagits fram för att gynna människors kreativitet. Inte för att skydda verk som skapats av datorer, vare sig det är programvara eller musik.
Ansvar är den stora frågan som genomsyrar alla samtal om robotar, framtidens men också de vi redan har. Utskottet har under sitt arbete framför allt pratat om behovet av ett nytt system där tillverkaren står som ansvarig, och inte nödvändigtvis användaren, likt de trafikförsäkringar vi har i dag. Men för att frågan om när en robot ska ses som en elektronisk person och därmed räknas som ansvarig, måste man svara på vad som är en robot.
Tony Belpaeme, professor i kognitiva system och robotteknik, säger att vi allt för mycket sitter fast i en daterad bild av vad artificiell intelligens kan vara. Och som är påverkad av karaktärer från filmens värld, som Ava från Ex Machina eller Hal 9000 från 2001 – Ett rymdäventyr. För att inte glömma Asimovs tre robotlagar. Men där är vi inte säger han. Och för att definiera vad en robot är måste man också definiera vad som är en människa. Han definierar i sin presentation en robot på följande sätt:
- Den är autonom
- Den är självinlärande
- Har fysisk support
- Anpassar sitt beteende och sina handlingar efter omgivningen.
– Om man tror att ju mer autonom och självständig en robot blir desto mer ansvarig borde den vara, ja då är diskussionen vi har nu väldigt viktig. Tidigare har vi omfamnat ny teknik utan att ifrågasätta och prata om konsekvenserna. Lagar kan hjälpa oss där och regelverk kan driva på utvecklingen. Se bara på USA där man nu tillåter tester för självkörande bilar, säger Tony Belpaeme.
Framför allt är det två punkter som Mady Delvaux och övriga så kallade skuggrapportörer är oeniga kring: om robotars arbete ska beskattas och tillsynen av dem. Dita Charanzová, tjeckisk ledamot som representerar Alliansen för liberaler och demokrater, tycker inte att en skatt på robotar är rätt väg att gå, bland annat med hänvisning till att förslaget som det ser ut nu är alldeles för otydligt. Hur ska man på ett korrekt sätt jämföra arbetet som tidigare utförts av en människa? Vilket någonstans är det som måste ligga till grund för hur en robotskatt ska utformas, som ersättningen för det arbetstillfälle som försvinner.
Läs också: Microsoft lät kinesisk lärare ta över svensk mattelektion – via en robot
Meningarna går också isär kring hur kontrollen av robotarna i vårt samhälle. Och om eventuellt framtida regler efterföljs. Behövs det en helt ny myndighet för ändamålet, eller ska det falla på redan existerande som Datainspektionen? Ska det ligga på nationell nivå eller central i EU. Även här är frågorna just nu fler än svaren. Likaså saknar frågor kring säkerhet och integritet svar. Behövs ens en lagstiftning eller räcker det med branschregler eller uppförandekoder?
Om det ska bli nya lagar är till syvende och sist upp till EU-kommissionen. De är den institution som har ensamrätt på att föreslå ny lagstiftning och ändra i gammal. Parlamentet kan däremot ta initiativ och jobba för områden de tycker att kommissionen ska intressera sig för. Det kan också vara på sin plats att påpeka att det inte handlar om ett enda regelverk. Robotar och artificiell intelligens påverkar ett flertal olika områden i samhället: transport, sjukvård, utbildning för att nämna några. Således bör även reglerna för respektive område ses över var för sig.
EU-kommissionen håller med parlamentet i det att frågan ligger i tiden och att den måste diskuteras nu. Inom ramarna för den inre digitala marknaden förs till exempel diskussioner om automatiseringens inverkan. Vem äger data, användare, tillverkaren eller samhället i stort.
Robert Viola sitter som vice ordförande i Generaldirektoratet för kommunikation. Deras uppgift är att ansvara för kommissionens digitala agenda. Han välkomnar parlamentets rapport och delar flera av deras ståndpunkter. Och att med få undantag är detta en fråga som bör och måste avgöras på EU-nivå.
– Det finns många anledningar till att automatiseringen kan leda till bättre villkor för både tillverkningsindustrin och människor. Men vi måste vara medvetna om riskerna, särskilt på arbetsmarknaden, allting är inte perfekt, säger han.
Läs också: Självkritiska it-jättar: vi behöver ta ansvar för teknikutvecklingens konsekvenser
För Max Andersson är den centrala frågan den om en gemensam standard. För att få en utveckling som gynna den europeiska marknaden fungerar det inte som det finns en uppsättning regler i Italien, en annan i Tyskland och en tredje i Sverige. Det skulle innebära alldeles för stora problem för tillverkarna av såväl hårdvara som mjukvara. Samtidigt vill inte företagen vara för knutna till lagar som de upplever hämmar deras verksamhet.
– Om vi vill ha en tillverkning av robotar i EU i framtiden så är det en stor fördel om vi har gemensamma spelregler i den hårda konkurrens som finns. Och den lagstiftningen måste vara flexibel, säger han.
Förslaget väntas gå igenom omröstningen i parlamentet i nästa vecka, den 16 februari. Därefter har EU-kommissionen tre månader på sig att svara. Troligen lär det dröja innan vi har lagar på plats som reglerar robotarnas skyldigheter, ansvar, och rättigheter.
