I höst smäller det, då ska programmering in i det svenska skolsystemet, redan från årskurs ett. Det är nog många som gör tummen upp åt det, inte minst rekryterare på konsultbolag och utvecklingsavdelningar.

Även de som vill göra något åt den könsmässiga snedfördelningen i it-branschen borde vara glada. Om alla skolelever får chansen att prova på att koda så borde chansen att locka tjejer med fallenhet för yrket öka.

Men det finns en del problem att ta i tu med, inte minst att många lärare känner sig osäkra och att det råder brist på tillfällen för dem att förkovra sig.

Läs också: Etik och kritik lika viktigt som programmering när digital kompetens lärs ut i skolan

Redan innan den officiella satsningen har tagit fart så har Henrik Warne och Olle Hillström tagit sig an det här problemet, i egenskap av föräldrar. Under hösten har de hjälpt till att lära ut programmering i sina barns åttondeklass i Sollentuna, norr om Stockholm.

Henrik Warne som till vardags är programmerare på fintechbolaget Trioptima berättar om hur man gått till väga i ett blogginlägg. Man får en känsla av att nivån är precis rätt, vad gäller balansen mellan konkreta instruktioner och mer abstrakta beskrivningar.

Om texten i blogginlägget ska kunna fungera som arbetsmaterial i skolan behöver den kanske översättas till svenska (den är på engelska), och förses med ännu mer handfasta praktiska instruktioner, till exempel om hur man ska starta en utvecklingsmiljö.

Blogginlägget kan sammanfattas så här:

  • Stöd till läraren är viktigt.
  • Lätta övningsuppgifter, som kan byggas ut enkelt vid behov.
  • Fokus på en begränsad delmängd av programmeringsfärdigheter, för att lära ut grunderna.
  • Inga ramverk eller andra kringprodukter. Det blir enklare att lära ut grunderna om man håller sig till enkla konstruktioner i det språk som används.
  • Imperativt tankesätt, vilket räcker för att förklara grunderna för nybörjare. Objektorientering, funktionell programmering och andra paradigmer kan man ta upp i ett senare skede.
  • Kodning i Python som beskrivs som ett enkelt och ”rent” språk, som finns på många plattformar och som även har mer avancerade konstruktioner för den som vill gå vidare.

De båda entusiastiska föräldrarna har sammanfattat de olika aspekterna, i blogginlägget, och även deltagit själva i undervisningen.

– Vid ett första tillfälle för hela klassen var vi med båda två. Det gjorde att den ena kunde stå och berätta om saker, medan den andra gick runt i klassrummet och hjälpte till där det behövdes, berättar Henrik Warne.

I Henrik Warnes sons klass är det 27 elever. Är det ett rimligt antal för att lära ut programmering?

– Det går, men ju mindre grupp, desto bättre. Det var mycket lättare att hinna med att svara på frågor när vi körde halvklass, säger Henrik Warne.

En nyckelaktivitet var att instruera läraren separat. I det här fallet hade läraren en viss bakgrund inom programmering, frågan är hur det fungerar för en lärare som inte har några förkunskaper alls.

– Jag tror det går för att lära ut programmering även utan egna förkunskaper, om man har intresset och drivkraften att göra det.

Läs också: Vad är det som rör sig, blinkar och skramlar? Det kan vara skol-it

En annan synpunkt är att insatsen i fråga gällde en åttondeklass. Skulle det fungera lika bra även för yngre barn?

– Jag tror inte det skulle vara någon skillnad med till exempel en sjätteklass.

När Henrik Warne ska utvärdera sin insats som extralärare säger han att det var ”jätteroligt”. Men framför allt att man lyckades väcka ett intresse bland en del av eleverna. Flera elever har frågat läraren om de kan få programmera mer i vår. En del av eleverna gjorde mer avancerade varianter av övningsuppgifterna och en del hjälpte till med att instruera sina kamrater.

– Det var jättekul att se när barnen förstod saker och jag lärde mig en hel del själv.

Den beskrivningen kan ses som ett tips till andra programmeringskunniga föräldrar.