Att det ska vara så svårt att slå in ett litet föremål i skumplast och stoppa ner i en liten ask. I ett labb på Robotdalen i Västerås sitter forskningsingenjören Ingrid Bjonge och finjusterar programmeringen för att roboten ska klara just det.
För det som för en mänsklig hand är relativt enkelt, tar lång tid och mycket programmering för att en robot ska klara.
Trots att industrirobotar har funnits i många år finns det fortfarande en mängd processer ute i industrin som görs manuellt. Det handlar om den typ av arbete som inte är helt förutsägbart – det kan handla om exempelvis just att hantera mjuka material som inte är på exakt samma plats varje gång och som kan vifta till. Eller om sådant som att plocka upp en skruv ur en påse där de glider runt och hamnar lite olika.
På tredje försöket lyckas roboten trycka ner det inslagna föremålet i asken – men mer säker behöver den vara innan Robotdalen levererar lösningen till det svenska industriföretag som är kund. Några veckors arbete återstår, bedömer Ingrid Bjonge.
– Den stora stötestenen är tiden det tar att programmera och tiden det tar att få fram robusta applikationer. I dag måste en människa använda sin intelligens för att räkna ut vad roboten gör fel och modifiera programmet, säger Ivan Lundberg, projektledare på Collaborative Robot Test Center på Robotdalen.
Robotdalen drivs av akademi, näringsliv och det offentliga gemensamt. Mälardalens högskola är rent praktiskt hemmahamn för innovationsmiljön här medan framför allt ABB men även Volvo och Atlas Copco också bidrar med resurser och ger uppdrag till Robotdalen. De båda kommunerna Västerås och Eskilstuna är också med i samarbetet.
Och så finns Vinnova med på ett hörn liksom en mängd små och medelstora företag.
Framför allt är det två robotinriktningar man ägnar sig åt här – den ena är den traditionellt svenska grenen industrirobotar där ABB är ett av de världsledande företagen på området.
Den andra inriktningen är det relativt nya området välfärdsteknik som handlar om lösningar för vård och omsorg.
Läs också: Här är Cimon – astronauternas nya AI-kompis
Robotdalen ligger mitt i Västerås i ett inglasat höghus. Och det passar bra – för det här är ett kompetenscenter för robotik som är just jordnära.
– Vi ägnar oss åt tillämpad forskning och utveckling, vi vill se lösningar som används hos kunden inom ett till tre år, säger chefen Erik Lundqvist.
Och att få fram robotar som också klarar uppgifter som inte är helt förutsägbara är en del av det man arbetar med – som att få roboten att hantera skumplasten.
– Om man kunde bygga in mer intelligens i roboten så att den kunde lära sig ett grundprogram och sedan själv lista ut hur den kunde göra saker snabbare skulle det vara extremt användbart, säger Ivan Lundberg.
Men dit är det ännu långt för AI och robotar har inte riktigt gift sig ännu. Ivan Lundberg skrattar till när jag frågar hur länge det dröjer innan vi har smarta robotar – kanske sju år? Nej, snarare 30 år blir svaret – i alla fall om vi med smarta robotar menar robotar som är lika duktiga som människan när det gäller att lära sig exempelvis nya monteringsuppgifter.
En robot måste klara att hantera en rörelse i interaktion med sin omgivning och det är enormt komplext.
– I en väldefinierad miljö som schack och go så kan man se fantastiska resultat. Men att hantera en kortlek som en trollkarl – det klarar ingen robot.
Läs också: Svårt för it-köpare att hitta rätt när allt kallas för AI
Det är heller ingen bra idé att låta roboten prova sig fram till rätt sätt att slå in föremål i skumplast.
– Att beskriva världen som roboten arbetar i, att bara modellera skumplasten – hur den flexar, komprimeras, vilka friktionsegenskaper den har – det skulle man kunna ägna flera doktorsavhandlingar åt och modellerna skulle fortfarande inte stämma exakt. Och att låta roboten prova sig fram med dagens AI-metoder, som deep learning och big data, skulle både nöta ut komponenterna och ta alldeles för lång till för att vara praktiskt användbart.
Men även om det är långt till en fullfjädrad AI-styrd robot så börjar robotarna ändå få lite mer intelligens vartefter. Bildigenkänning är en av de tekniker som används.
– Att låta roboten lokalisera objekt med sina inbyggda kameraögon är en kraftfull teknik, men ofta krävs det mänsklig inblandning för att optimera parametrar så att bildigenkänningen blir robust, säger Ivan Lundberg.
Framåt är trenden ändå tydlig konstaterar både han och Erik Lundqvist, chef för Robotdalen – det kommer att bli mer och mer intelligens i robotarna och ett första steg är ett större inslag av kameror och sensorer, något som i dag används relativt sparsamt i traditionella robotapplikationer.
– Nu går trenden mot att de blir mer mobila och lättare och enklare att programmera om genom smarta gränssnitt och widgets, säger Erik Lundqvist.
Och det går också mot kollaborativa, samarbetande, robotar som kan jobba nära och tillsammans med människor tack vare inbyggda sensorer. Där konstrueras roboten också för att eliminera risker vid kontakt med människor.
Samtidigt som man på Robotdalen arbetar mycket mot industrin där det finns vana beställare och aktörer som ABB som skjuter till både resurser, personal och robotar har man också ett annat huvudfokus – välfärdsteknik.
– Det är en helt ny bransch som vi är med om att skapa, säger Adam Hagman som är affärsutvecklare för Hälsorobotik.
Idén är att skapa lösningar som ger användarna högre livskvalitet genom att exempelvis klara sin vardag utan att behöva hjälp – men som också effektiviserar vården. Det handlar om att bygga en grund för framtiden där det helt enkelt inte finns tillräckligt med händer för att ta hand om alla gamla.
Men visionen är inte en sjuksköterskerobot som tar över jobbet.
– Det är den vägen som man tar i Japan men förutom att det är väldigt komplicerat så är det inget som vi ser som en bra väg, människor är sociala varelser som är beroende av kontakt med varandra. Vi vill i stället erbjuda möjligheter att klara sig längre på egen hand och att bli mer självständig.
Ett exempel på det är en robotdusch där människor med rörelsehinder kan ta hand om sin personliga hygien på egen hand, ett annat är ett äthjälpmedel för dem som inte själva kan hålla i kniv och gaffel.
– Det handlar alltså inte om att bli matad, utan att man äter själv genom att styra roboten, säger Adam Hagman.
Men problemet är att trots att det kommer fram robothjälpmedel som fungerar bra är det trögt att implementera dem ute i verkligheten konstarerar han.
Läs också: Vi vill hellre ha en klantig robot som arbetskamrat än en robot som är felfri
En orsak är att marknadslogiken för välfärdsteknik skiljer sig rejält från industrirobotar. Medan industrin kommer med tydliga uppdrag till Robotdalen så är landsting och kommuner visserligen intresserade – men de har svårt att implementera de nya lösningarna i sina befintliga vårdprocesser. Till det kommer en brist på standarder för de lösningar som finns.
– Det finns till exempel ingen etablerad standard när det gäller sensorer. Till varje sensor krävs idag utveckling av en separat app och det är inte rimligt. För att det ska fungera bättre borde vårdgivarna få den information som är relevant i rätt tid – nuvarande lösningar skapar ett information overload.
Och Adam Hagman framhåller att det viktiga är att få till ett system där kommuner och landsting kan införa ny teknik utan att de behöver lära sig en massa ny teknik.
– Hälften av vårt jobb är att hitta sätt att få till användningen. Och se till att det kan implementeras och användas av dem som inte har någon stor teknikvana.
