När det talas om digitaliseringen av den offentliga sektorn i Sverige dyker ofta ord som ”hamnat på efterkälken” upp och pannor rynkas. I synnerhet öppna myndighetsdata är ett riktigt sorgebarn där Sverige inte hamnade högre än på 22:a plats i EU:s rangordning av medlemsländerna.

– Den digitala mognaden har inte kommit så långt som många skulle önska när det gäller öppna data, säger Alexander Bjerner, utredare på Statskontoret som på regeringens uppdrag tagit fram rapporten Hinder för att använda myndigheternas öppna data. 

För även om de flesta myndigheter publicerar öppna data så är det inte alltid så lätt att också tillgodogöra sig dem eller utnyttja dem.

Några saker som rapporten lyfter fram är att myndigheternas metadata sällan är strukturerade och att de data som publiceras ofta är svåra att hitta.

Allra störst problem att kunna använda sig av myndigheternas öppna data har utvecklare – den grupp man ofta hänvisar till när man talar om potentialen i att kunna utnyttja dem till nya innovativa tjänster.

Ett huvudproblem är att de flesta myndigheter inte använder sig av api:er, programmeringsgränssnitt, när de lägger ut sina data. Dessutom använder de sig inte av samma standarder vilket gör det knepigt för dem som vill kunna samköra datakällor från olika myndigheter.

När det gäller vanliga intresserade användare som vill få tillgång till myndighetsdata och användare som vill gå igenom stora dataset – exempelvis forskare eller analytiker – så fungerar det bättre, även om användarvänligheten är dålig och informationen kring de data som erbjuds är bristfällig.

Hur kommer det sig då att myndigheterna fortfarande inte har kommit längre än så här? 

– Många upplever att det ofta inte handlar om deras kärnområde, och de har heller inget tryck på sig att prioritera arbetet, säger Alexander Bjerner.

Myndigheterna ser nyttan som oklar vilket gör att deras motivation är låg.

Läs också: Företag frustrerade över öppna data – motarbetas aktivt av myndigheterna

Och faktum är att myndigheterna heller inte har någon riktig insikt i vad som faktiskt förväntas av den. Statskontoret konstaterade i en rapport tidigare i år att myndigheternas kännedom om det så kallade PSI-direktivet, där EU:s medlemsländer åläggs att göra information mer tillgänglig för allmänhet och näringsliv, är låg. 12 procent av myndigheterna och 39 procent av kommunerna och landstingen känner inte ens till lagen, vilket är samma nivå som 2015.

39 procent av kommunerna och landstingen känner inte ens till lagen

En annan bromskloss är helt enkelt osäkerhet. Myndigheterna är rädda att göra fel och exempelvis lägga ut information som de inte får lägga ut – en oro som ökat i samband med att dataskyddsdirektivet GDPR ska införas.

– De är också osäkra på vilken information som efterfrågas av användarna. Och det är heller inte en helt enkel fråga vad som ska publiceras och på vilket sätt, säger Alexander Bjerner.

Han framhåller även att publiceringen av data ibland går på tvärs mot hur man arbetat innan.

– Det handlar inte så mycket om att man inte vill, utan mer om att man inte är van vid det tankesättet.

Även tekniken sätter käppar i hjulet. Det kan krävas mycket manuell handpåläggning för att kunna få ut data ur datasystemen, och där efterfrågar många stöd för att upphandla system som klarar det.

Läs också: Enormt intresse för öppna geodata. Vad är det som lockar egentligen?

För att få upp frågan högre på myndigheternas agenda krävs mer styrning, konstaterar Alexander Bjerner.

– Det behövs förmodligen något incitament för aktörerna och en mer precis styrning. Där har ju också den nya Digitaliseringsmyndigheten som håller på att inrättas ansvaret för att främja öppna data, säger han.

I sin rapport uppmanar Statskontoret också att regeringen ger den kommande Digitaliseringsmyndigheten i uppdrag att ta fram riktlinjer för standarder och att analysera ”hur myndigheter på effektivast möjliga vis får tillgång till verktyg för att publicera öppna data som möter behoven hos avancerade användare”.