Upphovsrätten har alltid varit en balansakt. I ena hörnet upphovsmannen som i ett fuktigt garage skapar sina verk i ensamhet i skenet av ett fladdrande ljus och i andra hörnet den superkapitalistiske internetentreprenören som med stora muskler och Silicon Valley-pengar vill stjäla upphovsmannens svett och tårar och förhandla dem till guld. Eller om det var tvärtom?

Det är i alla fall denna balansakt som veckans omröstning om artikel 11 och artikel 13 i EU handlade om. Lobbyisterna för upphovsmannen – som ju förvisso även kan vara internetentreprenör – vann. Vi kommer med största sannolikhet få ett krav på mellanhänderna som innebär att dessa skall ansvara för användargenererat innehåll på ett sätt som de inte behövt tidigare. I viss mån kommer man även behöva ta ansvar för vissa typ av länkar. Förslaget till reformerad upphovsrätt har varit känt under en lång tid och kommer inte som en överraskning för någon som följer dessa frågor. Det kommer inte slå på det sätt som vissa debattörer påstår. Att exempelvis ladda upp material till Youtube kommer sannolikt inte att innebära någon större skillnad. Youtube arbetar sedan lång tid med ContentID som är ett filter för att identifiera upphovsrättsskyddat material. Yrkeskategorien youtubers lever sålunda redan i en värld av innehållsfilter.

Läs också: EU röstade ja till att skärpa den digitala upphovsrätten – blir det döden för internet?

Det som är problemet är ett annat – det blir svårare att skapa nya tjänster som använder användargenererat material. Det kommer även bli svårare att skapa nya verk som utnyttjar gamla verk. Det skapas en ny tämligen hög tröskel för europeiska satsningar. Lätt att glömma är nämligen att viss användning av upphovsrättsskyddat material är tillåten, utan tillstånd från upphovsmannen eller upphovsrättsinnehavaren. Vad som är tillåtet varierar i någon mån från land till land. Tidigare har det varit upphovsrättsinnehavaren som behöver leta upp intrång i dennes ensamrätter och beivra dem. Nu skall plattformarna själva ansvara för detta. Det i sig minskar möjligheten till nytt skapande. Skälet till detta är att plattformarna kommer bygga algoritmer som automatiskt granskar innehållet. Dessa algoritmer kommer ha väldigt svårt att göra avvägningar om verk får citeras eller får användas av andra skäl. Det är då sannolikt att uppladdningen nekas och nya verk i och för sig kan skapas, men de får svårare att spridas. Det kommer även bli svårare för öppen och fri programvara, som typiskt sett saknar resurser till den förhandskontroll som förslaget innebär.

Det här är en artikel från IDG Opinion Vill du också tycka till om något? Så här gör du. »

Här kommer vi då till frågan om upphovsrättens syfte. Det huvudsakliga syftet är inte att varje användning av ett verk skall kompenseras. Syftet är att stimulera skapandet av nya verk. Det värderingshål som upphovsrättslobbyisterna framgångsrikt argumenterat för – någon typ av idé om att andra orättmätigt skor sig på dess verk – är synnerligen tveksamt som idé, men det är inte en alltigenom felaktig tanke. Däremot kan man argumentera för att detta värderingshål är ett pris vi tycker är rimligt för upphovsmännan att bära, för att tillse att nya verk och tjänster kan skapas, utan att nya kreatörer skall behöva be gamla upphovsmän om lov. Betänk att många av dessa varit döda i upp till 70 års tid, så de kommer sannolikt inte stimuleras skapa särskilt många nya verk på grund av denna förändring.

Balansen skiftar nu till befintliga upphovsmäns och upphovsrättsinnehavares fördel. Men det i sig innebär inte att internet som plattform för skapande är dött. Det kommer dock vara något mindre sannolikt att nya, stora plattformar skapas i den jurisdiktion som har både GDPR och artikel 11 och 13. Konkurrenskraften för nya internettjänster och nya upphovsmän minskar i Europa. Det är mer sannolikt att nästa stora plattformar kommer från exempelvis Kina som saknar dessa begränsningar. Där bryr man sig inte om upphovsmän eller personlig integritet överhuvudtaget. Den ordningen kanske vi inte heller vill ha.

Läs också: ”Vi måste få ta del av algoritmernas hemliga liv”

Rädslan för någon allmän typ av censur skall man möjligen inte överdriva. Principiellt är det dock synnerligen allvarligt med innehållsfilter, då man snabbt gärna använder dem till andra ändamål än det som de först var avsedda för. Det finns en klar risk för ändamålsglidning. I tider när många påstår att internet är dött kan det vara värt att påminna om John Gilmores gamla devis: Internet behandlar censur som en skada och routar runt den. Det blir dock svårare och svårare när de nationella regleringarna blir fler och fler. Vi är nu långt från den frizon av oreglerat cyberspace som framlidne John Perry Barlow en gång drömde om. Vi är närmare den situation av nationellt reglerade öar av olika Internet som Lawrence Lessig och Jonathan Zittrain varnat för de senaste 20 åren.

Ännu är inte upphovsrättsreformen verklighet. Den kan stoppas. Den kan också ändras i senare skede. Man kan också rösta på andra politiker. Positionerna har förflyttats. Klart är att balkaniseringen av internet fortsätter. Det är knappast positivt.

Mikael Pawlo 
vd på Red Flag