Jag har jobbat med vårdens it-infrastruktur i över 20 år och har barn med kroniska sjukdomar. Både som yrkesperson och anhörig har jag upplevt vårdens återkommande brister i kommunikationen med patienterna och oss anhöriga – ett slöseri med pengar och mänskliga resurser som måste få ett slut.

Jag anser att vårdens beslutsfattare måste göra den digitala hemläxan – förstå digitaliseringens olika steg och sedan hitta konkreta och enkla nyttor med hjälp av automatisering och digitalisering. Först då kan resurser frigöras för personalen så att de kan ägna tiden åt det som är allra viktigast – patienterna.

I dag ökar antalet administrativ personal inom vården radikalt samtidigt som vissa vårdande yrkesgrupper minskar. Enligt en undersökning av tidningen Vårdfokus minskade antalet sjuksköterskor under åren 2010–2017 medan antalet chefer, handläggare och administratörer ökade med 36 procent. Under samma tid ökade läkartätheten med 16 procent enligt Läkartidningen vilket ska jämföras med en befolkningstillväxt på 7 procent under perioden. För första gången är antalet administratörer fler än läkare i vården.

Läs också: ”EU-direktiv ska göra webben tillgängligare – men Sverige hänger inte med”

Utvecklingen ska vara den omvända – mindre administrativ personal och fler vårdande roller. Lösningen handlar om en förändringsprocess – inte ett nytt it-system eller den teknik som råkar vara mest i ropet just nu. Att sminka vården med nya dyra journalsystem eller drömma om artificiell intelligens skapar inte de effekter man förväntar sig.

Digitaliseringen har tre steg – och beslutsfattare inom vården måste acceptera och förstå den:

  1. Översätta analog information till digital.
  2. Skapa automatiserade effektiva processer med hjälp av digital teknik.
  3. Skapa nya möjligheter genom att involvera kunder, medborgare, leverantörer eller partners på ett nytt sätt med hjälp av teknik.

Vården har inte ens lämnat steg ett och harvar till stor del i början av steg två. Det alla – och speciellt vårdens beslutsfattare – måste förstå är att det inte går att hoppa in i steg tre direkt och förvänta sig genomgripande effektiviseringar som står i proportion till investeringen. Det går inte att satsa på artificiell intelligens i ett ekosystem som fortfarande har medarbetare som sitter och gör manuella mötesbokningar eller där remissvar faxas runt till olika avdelningar. Och ett stort skinande nytt journalsystem kommer då inte att förflytta vården många centimeter närmare en effektivare vårdprocess.

Det här är en artikel från IDG Opinion Vill du också tycka till om något? Så här gör du. »

Ett konkret exempel som berör anhörig till kroniskt sjuka är tidsbokningar. Man ringer en vårdcentral för att beställa en tid och pratar med en sekreterare, man får kallelser i brev och vill man boka om ringer man igen och får ett nytt brev. Väldigt sällan får man som patient eller anhörig digitala påminnelser för att komma ihåg sin avtalade tid. Dessa ineffektiva processer kostar enorma pengar som en följd av administrativt krångel och uteblivna patientbesök samtidigt som patienterna lider.

Jag tror att vården måste fokusera på de områden där kommunikationen med patienter och personal är ofullständig och kvaliteten i informationen brister, det vill säga informationsglapp och datakvalitet. Patienter fyller gång på gång i papperslappar med information om hur man mår och vilka åkommor man har – information som riskerar att förvanskas när någon sedan ska förstå, översätta och skriva in informationen i ett vårdsystem. Ett digitalt system säkerställer att informationen är rätt vid källan och att den sedan hanteras effektivt med hjälp av enkla, begripliga och i hög grad automatiserade processer för både patienter och vårdpersonal.

Läs också: ”Alla måste göra sitt om digitaliseringen av skolan ska ta fart”

Fokus ska vara på administrativt tunga och kostsamma processer som därmed ger snabba nyttor. Självklart ska bokningar av vårdmöten vara digitala som utgångspunkt. Infrastrukturen för att identifiera sig som medborgare – mobilt bank-id – finns redan och nästan alla av oss har förmågan att göra det. Självklart ska vi själva kunna dela med oss – vid ett tillfälle och på ett säkert digitalt sätt – av hur vi mår och vilka våra symptom är. Här gäller det att inte översätta vårdens egna processer till tjänster utan att titta på behoven hos patienterna och utforma tjänster och administrativa processer utifrån patienterna och deras behov. Det här är inte rocket science. Många andra branscher har gått igenom denna utveckling för att klara konkurrensen.

Så, beslutsfattare i vården: Sätt inte förhoppningarna till artificiell intelligens eller stora amerikanska journalleverantörer som ska lösa alla era problem – det fungerar inte förrän den grundläggande digitaliseringen är på plats. Gör den digitala hemläxan först.

Benny Lundberg, vd på it-konsultbolaget Tagore