EU-parlamentet tog nyligen ett avgörande steg mot ett nytt upphovsrättsdirektiv, som enligt den svenska ledamoten Fredrik Federley och många med honom, kommer innebära ”döden för internet som vi känner det idag”. Den hetaste debatten har handlat om att Artikel 13 tvingar tjänsteleverantörer att införa uppladdningsfilter i stil med Youtubes Content ID för att hindra upphovsrättsintrång på tjänsterna och undgå eget ansvar.

Men oron kan vara överdriven. Det faktum att EU-lagstiftaren kliver in kan också ses som en ny möjlighet att reglera filtren till större skärpa och precision.

Artikel 13 kräver nämligen ovillkorligen att skyddsåtgärderna ska vara lämpliga, proportionerliga och effektiva, vilket begränsar hur tjänsteleverantörerna får utforma sina filter. Luddiga begrepp kan tyckas, men faktum är att exakt samma begrepp sedan länge tillämpas i upphovsrätten med stor skärpa, till exempel vid prövningen av olika interimistiska åtgärder, som förbud, informationsföreläggande och andra påföljder. Inget tyder på att de ska tolkas mindre skarpt i Artikel 13.

Läs också: Upphovsfel i Europa – en lösning värdig Pyrrhus

För att ett upphovsrättsfiltersystem ska vara lämpligt, effektivt och proportionerligt måste det först och främst uppfylla ett grundläggande krav: att tillämpa upphovsrätten korrekt. Dessutom måste systemets vara rättssäkert och motverka missbruk. Ett system som inte klarar dessa grundläggande krav måste anses strida mot Artikel 13. Direktivet ändrar inte heller upphovsrättens grundläggande principer. Innehållet och inskränkningarna i ensamrätten förblir intakta. Det är i detta ljus Artikel 13 ska läsas.

Det ligger på medlemsstaterna att se till att tjänsteleverantörerna följer direktivet. Detta kräver offentlig insyn i filtren och hur de tillämpas. Om kraven i Artikel 13 ska tas på allvar måste tjänsteleverantörerna kunna hålla rättsligt ansvariga inte bara för underlåtenhet att införa skyddsåtgärder, utan också för att skyddsåtgärderna inte går för långt.

EU-parlamentet röstade nej till ett förslag att undanta parodier, satir och memes och liknande från Artikel 13. En sådan inskränkning fanns dock redan i upphovsrätten och direktivet ändrar inte rättsläget. Men är det inte för mycket begärt ett en filteralgoritm ska förstå unikt mänskliga koncept som parodi och satir? Kanske det, men i så fall är det tveksamt om systemet lever upp till direktivets krav.

Youtubes Content ID är sannolikt den ”instans” som hanterar flest upphovsrättstvister i världen. Efter tre ”strikes” avslutas användarens konto, anslutna kanaler och videor tas bort och användaren får inte skapa nya kanaler. Redan en första ”strike” kan innebära att kontot stängs av för livestreaming i 90 dagar och inte får tjäna pengar på sitt innehåll, en förödande påföljd för mindre aktörer som bedriver hela sin verksamhet via Youtube. Behovet av proportionalitet är uppenbart.

Genom Artikel 13 blir filtersystemen en del av rättstillämpningen på upphovsrättens område. Förbudsliknande påföljder kan inte meddelas utan att beaktas samma krav på proportionalitet, lämplighet och effektivitet, gäller som i upphovsrätten i övrigt. Varje avstängning kräver en rättssäker prövning. Upphovsrätten ger heller inget stöd för att stänga en hel verksamhet, om den inte som helhet gör intrång.

Läs också: EU-parlamentet ger grönt ljus till ”länkskatt” och uppladdningsfilter

Medan användaren riskerar allvarliga påföljder riskerar anmälaren ingenting. Frånvaron av risk har visat sig inbjuda till ogrundade eller lättvindiga krav. I domstol riskerar den förlorande parten rättegångskostnaderna. En sökande som vill få ett interimistiskt förbud i domstol måste dessutom ställa säkerhet. Filtersystemen behöver införa liknande spärrar mot missbruk, om de ska uppfylla kraven i Artikel 13.

När direktivet träder i kraft har medlemsstaterna och marknadens parters det viktigaste arbetet framför sig. Direktivet ska skydda upphovsrätten, inte ge den dåligt rykte. Om kraven verkar orimliga beror det på att vi har vant oss vid en orimlig nivå.

Petter Holm, advokat på Front Advokater