Trigger warning: den här artikeln handlar om bristande jämställdhet inom it utan att med ett ord skuldbelägga eller ens problematisera kvinnor. Sluta läsa nu om det kränker dig.

För ett tag sen satt jag och min sambo i en hotellbar under en semesterresa inom Norden. Vid ett annat bord noterade jag en kvinna och en man med varsin öl och datorväska, pratandes en lång stund i en tämligen harmonisk stämning. Arbetskollegor på en jobbresa.

Plötsligt förändras scenen när två till män ansluter sig sällskapet. De går fram till bordet, hälsar på paret och slår sig ner. Nästan omgående talar de uteslutande till mannen medan kvinnan fortfarande försöker vara med i samtalet genom nick, kommentarer och skratt. Ingen tittar på henne. Samtalet fortsätter nu enbart mellan de tre männen vid bordet oavsett hennes ansträngningar att delta.

Jag förflyttar mig tillbaka i tiden till lunchrestaurangen på ST-Ericsson. Vid bordet sitter jag och mina manliga kollegor som pratar med varandra om saker jag inte vet något om. Ingen tittar på mig. Min lunch är inte någon paus från arbetet, jag varken njuter av eller ens känner smaken av maten när jag med stor möda försöker vara med genom att åtminstone komma på någon följdfråga till det de säger men lyckas inte. Så är det dag efter dag. Jag är där men är helt osynlig, som om jag inte fanns. Varje dag plågas jag av ångest därför att jag tror att detta hänger på mig och eftersom jag misslyckas så måste något vara fel hos mig.

Det här är en artikel från IDG Opinion Vill du också tycka till om något? Så här gör du. »

Från hotellbaren förflyttar jag mig vidare genom historien av mina 17 år som systemvetare. Till jobbmöten. Till fikor. Till samtal i landskapet. Samtal på kontorsmöten och pubar. Minns hur män runt mig pratar med varandra men hoppar över kvinnor med blicken, som om vi inte fanns, utan känsla av etiskt ansvar för att alla som sitter med ska vara inkluderade och utan insikt om att arbetsplatsen, yrket, kunskapen är lika mycket våra som deras. De pratar teknik. De pratar design, lösningar, arbetsmetoder. Tar beslut i informella samtal och sen blir det så. Blir informerade av andra män i organisationen om framtida planer och projekt, lite inofficiellt och plötsligt är nyckelrollerna tillsatta och besluten tagna. Omslutna av den manliga gemenskapen får de tillgång till olika tekniska miljöer av någon annan man, så där lite informellt.

Scenen i hotellbaren har för alltid befriat mig från lögnen om att kvinnor kan vara med i dessa sammanhang på lika villkor om vi bara anstränger oss tillräckligt. Att leta efter lösningar på ojämställdheten hos kvinnor är som att be oss förflytta oss på motorvägen genom att putta en trasig bil istället för att få den lagad. Det funkar bara en kort stund tills krafterna tar slut, vi blir ändå kvar stående och dessutom utmattade.

Nej, problemet inom it stavas fortfarande GRABBGÄNGET. Så länge grabbgänget tillåts dominera inom teknik kommer ojämställdheten att bestå. Detta gäller alla nivåer från utveckling till riskkapitalet som grabbgänget förfogar över, av vilket bara 1 procent tilldelas kvinnoägda teknikföretag. Kvinnor väljer inte bort teknik, utan trots samma utbildning och ambition utesluts de från tillgången till information och resurser av män i grupp.

Anna Tomasson
Senior QA-specialist, systemvetare och verksam inom it sedan 2001