En ödesdag? Döden för internet? Nja, effekterna av EU:s nya upphovsrättsregler blir sannolikt inte fullt så dramatiska som de mest högljudda kritikerna påstår. Trots det finns det goda skäl att hoppas på att förslaget som det ser ut i dag förkastas.
Huvudkonflikten handlar om två delar i direktivet, artikel 11 och artikel 13 (de har i det senaste förslaget fått nya nummer men för enkelhets skull använder jag beteckningarna som förekommit i debatten).
Artikel 11 är det som kritikerna kallar länkskatt och som är tänkt som en hävstång för innehållsskapare i allmänhet, och mediebolag i synnerhet, gentemot platformsjättarna. Syftet är att Google och Facebook ska dela med sig av intäkter som genereras av innehåll som andra äger upphovsrätten till, som exempelvis journalistik.
Typexemplet är Google News där de mediebolag som drivit på för den nya lagstiftning vill att Google ska betala licensavgifter för att visa de stundtals frikostiga utdrag och bilder som syns i tjänsten.
Google har å sin sida kontrat med att visa upp hur deras söktjänster skulle se ut utan att hämta några utdrag alls – enbart länkar utan beskrivning – vilket är ren skräck för de många mediebolag får en betydande del av sin trafik från Google. Ingen klickar på en länk som saknar kontext.
För en stor tidning typ Aftonbladet med enorm egen räckvidd och direkttrafik är det här inget problem, men för en mindre publikation kan trafiken från Google vara skillnaden på att göra vinst eller gå med förlust.
Jag ska inte sticka under stol med att IDG:s publikationer får mycket trafik från Google och att jag därför talar i egen sak. Men det här perspektivet tycker jag har saknats i debatten som mycket domineras av de största mediebolagen. Om Google vägrar betala licenser och istället slutar skicka trafik till mindre mediesajter kommer det betyda att effekten av lagstiftningen blir den tvärt motsatta än tänkt.
Mindre mediemångfald, mindre ersättning till journalister. Därför tycker jag att artikel 11 skjuter snett.
Artikel 13 är det som kritikerna kallar uppladdningsfilter och det är svårt att se vad det annars skulle kallas. Det ställer krav på de stora plattformarna att vidta åtgärder för att förhindra att upphovsrättskyddat innehåll laddas upp. I praktiken en teknisk lösning som identifierar material som inte får spridas utan tillstånd.
Både Facebook och Google har redan liknande lösningar, men uppenbarligen anser lagstiftarna att nyporna behöver bli hårdare. För mycket material som inte får spridas sprids.
Artikel 13 handlar egentligen om ansvarsfrågan, vems ansvar det är att förhindra att upphovsrättskyddat material sprids. Och jag är faktiskt helt okej med att huvudansvaret för detta läggs på plattformarna.
Youtube och Facebook har varit ett upphovsrättsligt vilda västern
Youtube och Facebook har varit ett upphovsrättsligt vilda västern och jag kan förstå synen att nätjättarna inte gör tillräckligt för att rensa bort material som är skyddat (även om jag tycker mig ha sett att de gör allt mer).
Men en lagstiftning som i princip tvingar fram en förhandsgranskande filterfunktion med default-läget att fälla hellre än fria är att ta det för långt, det riskerar att hämma just den kreativitet som upphovsrätten är tänkt att stimulera.
För missförstå mig rätt, jag är för upphovsrätt. Jag tycker att innehållsskapare som vill ställa kommersiella villkor för sitt innehåll ska få göra det. Och dessutom själva bestämma var och hur innehållet publiceras och sprids.
Dessutom har upphovsrätten ibland ganska fina biverkningar. Jag lyssnade häromdagen på ett färskt avsnitt av amerikanska radioprogrammet This American Life, som följde en man vars son dog i skolskjutningen i Sandy Hook, och mannens kamp mot konspirationsteoretiker som profiterar på att påstå att skjutningen var fejkad.
Mannens viktigaste verktyg? Upphovsrätten. Det är han som äger bilderna på den mördade sonen som konspirationsteoretikerna använder i sina Youtube-videor, och därmed kan han, i en evig katt och råtta-lek, få Google att plocka ner filmerna till foliehattarnas enorma förtret. Liknande exempel finns även i Sverige.
Med det sagt anser jag att den bästa modellen är att nätjättarna hålls strikt skyldiga att skyndsamt plocka ner material som är olovligt spridande när de får vetskap om detta, gärna med saftiga böter som följd om de visar undfallenhet.
En lagstiftning som tvingar fram en teknisk förhandsgranskning, som är lika svår att genomföra som att se effekterna av, är dock att gå för långt. Jag tror inte det blir döden för internet – tekniken vinner alltid över juridiken – men dagens Artikel 13 riskerar att skapa fler problem än den löser.
Så, kära EU-parlamentariker: rösta nej till direktivet. Gör om och kom tillbaka med något bättre.
Läs också: Klart: EU-parlamentet röstar ja till nya upphovsrättsdirektivet
